Arbetet Global

Få nyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Ivar Andersen

PALESTINA. Det är sen förmiddag, klarblå himmel och en bedräglig tystnad i byn. Intill huset står en blå plasttunna med tomma hylsor från tårgasgranater.

– Nu skyller alla på min dotter men ingen pratar om soldaten som sköt ett barn i huvudet.

Bassem Tamimi är pappa till den tonårstjej, Ahed Tamimi, som numera blivit en symbol för det palestinska motståndet mot den israeliska ockupationen.

Pappan räknar med att dottern – som var 16 år då hon sparkade mot soldaterna men fyllde 17 i fängelse – kan bli fängslad under en lång period.

– De vill använda henne för att statuera ett exempel, säger han då Arbetet Global träffar honom tillsammans med en grupp svenska journalister som besöker familjens hem i byn Nabi Saleh, nordväst om staden Ramallah.

– Kom med, kom…

Bassem Tamimi.

Bassem Tamimi kliver med raska steg iväg från gården. Snart står vi uppe på en höjd. Vi blickar mil och åter mil över ett vackert bergslandskap. Där nere i dalen ringlar vägen. På sluttningen på andra sidan ligger en liten by med röda hustak, signalen för att det är en israelisk bosättning.

Byn heter Halamish.

– Ser du olivträden där nere…de var mina förr…innan bosättningen, säger Bassem Tamimi och går sedan tillbaka till huset där hans dotters säng ännu är obäddad efter att hon greps av soldaterna.

Han ställer fram några plaststolar på gården utanför huset och börjar berätta.

Den 6 december deklarerade president Donald Trump att USA ska flytta sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem.

Beslutet kritiserades av många länder som ansåg att detta försvårar en lösning av den långvariga konflikten i området. På flera ställen, inte bara i Palestina, genomfördes demonstrationer. Läget blev allt mer spänt.

I byn Nabi Saleh protesterade de mot beslutet och den israeliska bosättningen intill. Det blev sammandrabbningar.

Familjen Tamimis hus ligger högt upp på en kulle och är därmed en strategisk punkt, perfekt för den som vill kontrollera området.

I flera dagar hade soldaterna gått in på familjens tomt och skjutit tårgasgranater och gummikulor mot de som protesterade.

– Min son blev träffad i handen av en gummikula, säger han.

Den 15 december förra året fortsatte sammandrabbningarna.

– På morgonen såg vi soldaterna utanför huset men vi satte oss och åt frukost. De sköt mycket tårgas och gummikulor, berättar Bassem Tamimi som säger att han sedan gick ned till byn men senare fick berättat för sig vad som hände.

En grupp på fem beväpnade soldater gick in på tomten. Barnen och Bassems hustru, Narimam Tamimi, försökte schasa bort dem.

– Men de sköt Mohammed i huvudet. Det var där borta vid muren.

Bassem Tamimi och pekar mot grå mur ett 20-tal meter bort.

Mohammed är Ahed Tamimis 14-åriga kusin, som numera fyllt 15.

När han föll till marken trodde alla att han var död.

Gummikulan avfyrades från nära håll och krossade delar av skallbenet. Efter flera dagar i koma och omfattande operationer vaknade han. Men synen på ena ögat gick inte att rädda.

– Och nu skyller alla på min dotter. De lägger skulden på oss.

Filmen som spreds över hela världen spelades in 20 minuter senare efter att Mohammed sköts i huvudet.

På filmen går Ahed Tamimi tillsammans med en grupp barn fram till två soldater som står på deras garageuppfart. Hon sparkar mot soldaterna, skäller på dem och slår mot dem.

Soldaterna rör sig långsamt ifrån huset.

Det här har fått många israeler att reagera.

De tycker att soldaterna borde agerat hårdare mot tonårsflickan. Landets utbildningsminister Naftali Bennett har sagt att han tycker att Ahed och de andra två flickorna som syns på videoklippet borde spärras in på livstid.

Andra menar att dottern har utnyttjats och påpekar att det finns flera andra filmer på nätet där hon konfronterar israeliska soldater.

Hon och familjen anklagas för att arrangera filmerna, spela in dem i propagandasyfte. I en tidigare video kan man se hur Ahed Tamimi, som då endast är elva år, slår mot en israelisk soldat strax efter att hennes bror har gripits.

Bland palestinierna håller dock tonårsflickan på att bli en symbol för motståndet mot den israeliska ockupationen.

Några dagar efter incidenten i december i fjol kommer soldaterna tillbaka på natten.

De griper Ahed Tamimi, hennes mamma och Aheds kusin. De ska ställas inför militärdomstol. Nästan alla som ställs inför rätta i en sådan döms. Än så länge går det bara att spekulera om utfallet, men vissa pratar om ett mångårigt fängelsestraff.

Jag frågar pappan om han önskar att hans dotter inte hade konfronterat soldaterna. Han svarar utan minsta tvekan.

– Nej, och jag önskar att hon gör det igen om soldaterna kommer tillbaka. Det vi gör är normalt om man blir ockuperad. Det är vår plikt och ansvar att reagera så, svarar han.

Han säger att alla män i världen skulle vilja ha en dotter som Ahed.

– Jag är hennes pappa. Jag gråter. Jag är orolig. Jag har alla möjliga känslor och är ledsen över att ockupationen gjort att hon förlorat sin barndom. Men jag är också stolt. Jag är stolt för att hon tillhör den generation som kan befria Palestina och jag är stolt över att hon är så stark.

Familjen Tamimi har ett långt förflutet i kampen för ett självständigt Palestina.

Själv säger han att han gripits ett dussintal gånger och fängslats nio gånger.

– Första gången var 1993. Då torterades jag. Samma dag som jag släpptes dödades min syster i en militärdomstol i Ramallah där hon var för att besöka sin son som stod åtalad. Hon blev nedputtad för en trappa och ihjälslagen, säger han.

Han har i tidigare intervjuer sagt att han är inspirerad av Gandhis filosofi om passivt motstånd och Amnesty International kallade honom en ”samvetsfånge” då han 2012 greps i en icke-våldsdemonstration på Västbanken.

När han ombeds förklara konflikten mellan hans by och bosättningen på andra sidan dalen säger han att frågan är fel ställd. Att det är ockupationen som är problemet.

Vid infarten till byn finns ett högt torn i betong och taggtråd.

– Där nere vid vägspärren stänger de plötsligt av vägen. Senaste igår var den stängd tre-fyra timmar. Men man vet aldrig när. Förra veckan hade jag ett möte i Ramallah men jag kunde inte åka dit eftersom vägen var stängd.

– Ockupationen påverkar varenda detalj i våra liv. Det är inte bara ett ord eller en vägspärr. Den berör vår vardag, vår framtid och våra känslor.

Omstridd stad

Jerusalem har varit omstritt i årtusenden, och kontroverserna fortsätter med full kraft. I FN:s delningsplan för Palestina 1947  som ledde till skapandet av Israel — var Jerusalem en internationell stad mellan de judiska och arabiska stater som skulle skapas.

Känsligheten i frågan har gjort att omvärlden i stället behandlat Tel Aviv som Israels huvudstad. Sverige har, liksom USA och många andra länder, sin ambassad i Tel Aviv och bara ett konsulat i Jerusalem.

Egentligen fattade USA ett annat beslut redan 1995, då kongressen röstade igenom lagen The Jerusalem Embassy Act. ”Sedan 1950 har staden Jerusalem varit staten Israels huvudstad”, står det i lagen.

Lagen har dock ett kryphål, som troget utnyttjats sedan dess: flytten av ambassaden kan skjutas upp ett halvår i taget, om ”nationell säkerhet” kräver det.

Alla presidenter har två gånger om året punktligt skrivit under uppskjutandet. Donald Trump gjorde det också första gången det blev aktuellt, i somras. Men när det var dags igen lät han bli.

Trump har i stället slagit fast att Jerusalem är Israels huvudstad.

Totalt har drygt 130 stater runt om i världen — mestadels i Afrika, Asien och Latinamerika — hittills erkänt Palestina som en självständig stat.

Inom EU har endast Sverige och Cypern under sin tid som EU-medlemmar erkänt Palestina. Sverige gjorde det den 30 oktober 2014, medan Cypern 2011 bekräftade sitt tidigare erkännande från 1988.

Källa: TT