Rivaliteten mellan Björn Borg och John McEnroe innehöll både tennis på absolut toppnivå och den perfekta dramaturgin. Kampen stod mellan gentlemannen och rebellen.

I Janus Metz välgjorda film ”Borg”, med manus av Ronnie Sandahl, blir det tydligt att det även fanns en annan dimension: den mellan folkhemmet och den amerikanska drömmen.

Redan som ung får Björn Borg höra att han inte ska drömma stort, sådana från hans samhällsskick hör egentligen inte hemma i överklassporten.

John McEnroe får å sin sida veta att inget annat duger – eller förväntas av honom – än att han ska bli bäst och tillhöra samhällets toppskick.

Sverrir Gudnason gör här karriärens hittills främsta rolltolkning som det idrottsliga geniet och den mänskliga gåtan Björn Borg. Med kroppsspråk och spelande ögon lyckas han gestalta isberget som under ytan var som en mullrande vulkan.

Filmen utspelar sig under Wimbledonmästerskapet 1980. Alla förväntar sig att Björn Borg ska skriva in sig i historieböckerna som den första att ta fem raka segrar i rad i tävlingen.

Men uppkomlingen John McEnroe hotar att sätta käppar i hjulet för det svenska rekordet.

Den amerikanska skådespelaren Shia LaBeouf lyckas förkroppsliga komplexiteten i McEnroes på samma gång aggressiva och känsliga personlighet.

Stellan Skarsgård gör sin första stora svenska roll på tio år som den folkhemska och omhändertagande tränaren Lennart ”Labbe” Bergelin.

Bara Tova Novotnys sönderblonderade permanent, som gör henne porträttlik i rollen som Björn Borgs fästmö Mariana Simionescu, är värd ett omnämnande.

Omsorgen om de tidstypiska detaljerna lyfter den annars rätt konventionellt berättade filmen.

Under en och en halv timme befinner man sig på plats och till och med den rafflande finalen blir spännande, även om man på förhand vet utgången eller inte ens är intresserad av tennis.

Fotnot: ”Borg” får svensk biopremiär på måndag

Filmrecension

Borg

Regi: Janus Metz

Medverkande: Sverrir Gudnasson, Shia LaBeouf, Stellan Skarsgård, Tuva Novotny