– Jag tycker inte att vi har lyckats. Det här behöver vi bli mycket bättre på. När jag är ute på arbetsplatser ser jag en helt annan etnisk sammansättning än den som syns i styrelserummen.

– Inom de internationella fackliga organisationerna är det tydligt att fackliga frågor är lika oavsett var i världen vi befinner oss. Alla vill ha bra villkor på sin arbetsplats. Så det är inte intresset som fattas. Det handlar om oss. Vi måste bli modigare, måste våga fråga: vill du bli medlem, vill du engagera dig fackligt?

Varför gör ni inte det?
– Vi är inte alltid tillräckligt nyfikna utan väljer dem som är lika oss själva. Jag brukar likna det med kvinnors organisering. Män väljer män. Könsnormen har vi lyckats bryta till viss del. Nu måste vi bryta normer som bygger på etnicitet.

– När jag var aktiv inom Kommunal och vi var ute på arbetsplatser var det tydligt att när vi tog tag i organiseringen fanns det ett intresse. Och många av dem som engagerade sig blev väldigt aktiva sedan.

De nyanlända som kommer nu hamnar i många fall på arbetsplatser utan facklig representation. Hur når ni dem?
– Här måste vi göra särskilda insatser, vara mer närvarande där det inte finns klubbar eller ombud. Vi behöver jobba mer med att sprida information. Kanske översätta mer till de stora språken.

Vad gör ni konkret?
– Det finns eldsjälar som gör stora insatser. Men vanliga medlemsmöten hjälper inte. Vi måste fundera ut andra strategier, vara på andra ställen än mötesrummen och ta tidiga kontakter. Kanske ska vi använda andra grenar av arbetarrörelsen. ABF är till exempel på asylboenden och erbjuder svenskundervisning från dag ett. Ska vi samarbeta mer med dem? Kanske ta oss ut i bostadsområden?

Här finns ju en potential för arbetarrörelsen att växa. Har ni råd att inte ta tag i det på allvar?
– Vi måste lyckas med det här. Det är min utgångspunkt. Att nå alla på arbetsplatserna, oavsett etniskt ursprung, är helt klart en överlevnadsstrategi för facket.