Vänd mobilen för att lättare starta filmen.

En tidig vårdag i den irakiska huvudstaden Bagdad på 1960-talet.  En klarblå himmel, röda fanor i luften, en paradgata med byggnader i fransk-italiensk arkitektur. Och så en tioåring i ett demonstrationståg som aldrig vill sluta gå. Ett starkt ögonblick. Så minns konstnären och filmregissören Farouq Dawoud sin allra första första maj-demonstration.

– Första maj representerar våren för mänskligheten. Och jämlikhet, solidaritet. Att alla står lika inför lagen. Inga stora kontraster i samhället. Inga klasskillnader. Glädje och hopp.

Den tioårige pojken är i dag en man. Men han minns fortfarande med skärpa den där dagen.

– Marschen pågick i 24 timmar. Så fort tåget nått sin slutdestination, började marschen om igen. Människor sov på stadens parker. Ingen var rädd för banditer eller tjuvar. En känsla av frihet infann sig. Ett folk som sakta svetsades samman. Och vi barn bara hängde på, säger den nu gråsprängde konstnären.

Mer än 50 år har gått sedan dess. Farouq Dawouds lägenheten i Kista är full av ljus. Konstnären själv står i sitt kök och förbereder en kaffepress. Precis nyvaken efter en kort siesta.

– 1946 arbetade min far som olje-arbetare i Kirkuk. Vid den tiden var det stora demonstrationer vid första maj. Folkmassan stod och hoppade, skanderade och klappade i takt.

”Hon hade vildvuxet hår. Hade utvecklat huggtänder, var smutsig och sliten”. Farouq Dawoud återvände en kort tid till ett Bagdad som inte längre var hans. Foto: Ammar Saad

”Hon hade vildvuxet hår. Hade utvecklat huggtänder, var smutsig och sliten”. Farouq Dawoud återvände en kort tid till ett Bagdad som inte längre var hans. Foto: Ammar Saad

Ena stunden lyfte folkmassan upp en traditionellt klädd kurdisk man på sina händer, sedan en assyrier, en arab, en turkmen. Arbetarrörelsen skulle spegla det irakiska samhället på bredden med alla sina etniciteter och religioner. Alla skulle känna samhörighet i nationsbygget. Men så kom ridande poliser emot dem. Folkmassan skingrades.

– Min far sprang allt vad han orkade.

Oljearbetaren gömde sig i en grop tills att faran var över. Sedan tog han sig upp och fortsatte in i en av arbetarkvarterens trånga gränder. Där stötte han på en man som sade: ”Nu kommer kampen att leva sitt eget liv. Nu är det allvar”.

Den där majdagen i Kirkuk markerade starten för Iraks politiska utveckling. Socialistiska idéströmningar började få fäste, tack vare landets många intellektuella. Landet gick mot en ljus – men samtidigt blodig framtid.

En feministisk kvinnorörelse växte fram. Antikolonial-lagar stiftades. Oljan nationaliserades. Vård, utbildning och rättsväsende höll hög klass. Med åren började klanmentaliteten tryckas tillbaka till förmån för modernism och sekularisering. Fackliga rörelser började växa fram. Farouq Dawoud hade nu vuxit upp och börjat studera vid universitetet.

– Folk andades hopp. Det fanns en vilja att utvecklas, att bygga för fram-tiden. Nationen började faktiskt svetsas samman. Ekonomin, liksom medelklassen växte.

Dokumentärfilmaren inspirerades av marxistisk ideologi. Men på universitetet började han ana att allt inte stod rätt till i det politiska maktspelet. För bakom den demokratiska fasaden utspelade sig en politisk maktkamp. Baathpartiet – som rubricerade sig som ett panarabiskt nationalistiskt och socialistiskt parti – hade kommit till makten.

– Jag förundrades över att klasskamrater hade lyckats komma in på prestigeutbildningar fastän deras betyg inte räckte till. Att de var medlemmar i Baathpartiet förklarade saken.

Farouq Dawoud började känna sig alltmer orolig för framtiden.

– Man vill inte gärna ha socialister på landets institutioner. Militären förbjöd det helt, de hängde socialister på gatorna.

Men vad som framför allt gav Farouq Dawoud mardrömmar var angivare och informatörer. Filmregissören bestämde sig för att lämna landet för Sovjetunionen, en vanlig resa bland den tidens kommunister. Försvinnanden, politiska mord, underjordiska fängelser, tortyr – det var inte värt att genomgå sådant bara för att bygga en demokratisk nation som ändå skulle bli sönderslagen.

Se videointervjuer

– Jag reste iväg. Ibland kunde jag vakna upp av mardrömmar mitt i natten utan att veta var jag var. Sen kände jag lättnad. ”Jag är i Moskva, inte i Bagdad.”

Samtidigt kastades Irak från det ena kriget till det andra. Sedan en ockupation, terrorism, inbördeskrig, förstörda generationer, deportationer. Utdöda visioner. Massarbetslöshet. Okontrollerad urbanisering. Sekterism, religiös fanatism. Sedan migration och massflykt.

– Scania tillverkade lastbilar för att bygga upp sitt land. Saddam byggde om dem till raketramper.

Allt sådant innebar döden för de socialistiska idéer som en gång hade börjat frodas i landet. Krigen släckte hoppet. Förändrade generationerna.

– På min tid tänkte ingen på att fly. Man åkte utomlands för att studera och kom tillbaka. I dag är det annorlunda. Alla vill lämna.

Mellan varven hade Farouq Dawoud hamnat i Jemen, Stockholm, London, Stockholm igen. Hans karriär fortsatte stabilt framåt. Flera dokumentärfilmer och prestigejobb i mediebranschen senare återvände han till hemstaden.

– När jag åkte tillbaka till Bagdad efter befrielsen såg jag henne komma som en kvinna emot mig. Hon hade vildvuxet hår. Hade utvecklat huggtänder, var smutsig, sliten.

Konstnären lyfter ett finger i luften.

– Men framför allt tittade hon med förebrående blick på mig. Som om hon frågade ”Varför övergav ni mig?”.

– Jag förstod att tiden inte var min, staden var inte min och jag var inte jag längre.

I Europa insåg Farouq Dawoud att socialismen i Europa inte passade ihop med de progressiva idéer som en gång i tiden bitit sig fast i honom. Verkligheten var en annan. De socialistiska försöken kunde han inte längre identifiera sig med. Filmregissören häller upp två koppar svart kaffe. Tittar ut genom fönstret. Konstaterar att socialismen är död. Eller åtminstone de socialistiska försöken.

– Det finns inget utrymme för förändring längre. Intellektuella och konstnärer har lämnat landet. Våra socialistiska tankar har fallit offer för fundamentalism, nepotism och korruption. Men framför allt har generationerna förändrats. I dag är den främsta identiteten för majoriteten av folk som lämnar ett land i arabvärlden religionen.

Men samtidigt tror han att de ungdomar som lämnar arabvärlden i dag är bra på att hitta alternativa lösningar.

– Vi kom sent. Vi var trötta och gamla. Jag kände tidigt att min tid var förbi.

Men dagens ungdomar är hungriga, säger han.

första maj

Farouq Dawoud och Nessrin Hussein. Foto: Ammar Saad

Jag vet att Farouq Dawoud har gått i mängder av första maj-tåg sedan den där vårdagen i Bagdad på 1960-talet. Jag vet också att många politiskt aktiva som flytt sina hemländer sympatiserat med kommunistiska idéer.

Jag har haft många samtal med revolutionärer, rebeller, aktivister. Jag har hört otaliga berättelser om väpnad kamp och motstånd. Förluster och uppoffringar. Samtidigt har jag sett alltför många hamna utanför den politiska arenan i Sverige. Vad får människor att dra sig undan arbetarrörelsen? Få av dem jag träffat är ens fackligt engagerade. Hur kommer det sig?

Ett par mil från filmregissörens lägenhet i Kista står en ung kvinna utanför ett kafé på Drottninggatan och läser en jobbannons. Vinden är kall, ändå väntar första maj runt hörnet. Efter nio år i Sverige söker Nessrin Hussein fortfarande en fast anställning. Fram till nu har hon arbetat med det mesta. Som nyanländ ställde hon sig i köket på en restaurang. Jobbpassen började vid 12 på dagen och slutade inte förrän vid 23, fem dagar i veckan. För mödan fick hon 500 kronor om dagen.

– Det var så klart en stor omställning.

Nessrin Hussein lämnade Irak som en ung flicka vid den amerikanska invasionen 2003. Efter sex år i Syrien hamnade hon till slut i Sverige. Och precis som nu hängde kylan i luften. Solen försvann tidigt. Språket var svårt att lära sig.

– Men i dag har jag lärt mig alla de sakerna. Jag kan språket, jag kan lagarna, jag lever som en modern ung tjej. Ändå är jag arbetslös.

Nessrin Hussein tar en klunk från en stor kopp svart kaffe. Kaféet är överbefolkat. Nessrin Hussein har jobbat på liknande ställen som bartender, serveringspersonal – men också i hemtjänsten.

– Det har bara blivit svårare att få jobb. Arbetsgivare har ingen anledning att anlita mig, när de kan få billig arbetskraft av nyanlända. Varför ska de betala mig 100 kronor i timmen när nyanlända nöjer sig med 2 000 i månaden?

I Stockholm letar Nessrin Hussein jobb, men det är svårt. – Varför ska de betala mig 100 kronor i timmen när nyanlända nöjer sig med 2 000 i månaden? säger hon. Foto: Ammar Saad

I Stockholm letar Nessrin Hussein jobb, men det är svårt. – Varför ska de betala mig 100 kronor i timmen när nyanlända nöjer sig med 2 000 i månaden? säger hon. Foto: Ammar Saad

Vi tar en promenad i lugn takt bort mot Kungsträdgården. Om ett par dagar kommer röda fanor att vaja här. Vänsterpartiet brukar avsluta sina första majtåg på den här platsen. Nessrin Hussein rättar till luggen som fallit ner över ögonen av den hårda vinden. Hon pratar om den nedåtgående klassresan i Sverige. Från övre medelklass i Irak och Syrien till arbetare i Sverige.

– Det känns som att samhället bara fokuserar på de nyanlända. Alla pratar om hur man ska få folk att lära sig språket, komma i arbete. Men vi då? Vi blir bortglömda, som om vår rätt till arbete inte existerar längre.

Jag undrar om resan till Sverige slutar med att enbart lära sig ett nytt språk, lagar, regler. Räcker det för att räknas som en del av befolkningen? Nessrin Hussein pratar lågmält. Hon visar inga tecken på vare sig besvikelse eller bitterhet. Men samtidigt förstår hon också att saker inte enbart handlar om integration. För i så fall hade hon haft ett arbete idag.

– Arbetsgivare vågar inte lura ”svenskar”. Därför att de känner till sina rättigheter. De vet vilka lagar som gäller. Men oss utnyttjar de.

Jämfört men en del av de kvinnor som är nya i Sverige bär Nessrin Hussein inte huvudduk.

– För mig borde det därför vara lättare att få jobb i en butik. Jag vet hur snacket brukar gå. Ingen butik eller restaurang skulle låta en kvinna med slöja stå i kassa till exempel.

Så hur viktig är då första maj i dag?
– Jätteviktig. Det är arbetarnas högtid. Utan arbetare fungerar ingenting i samhället.

Nessrin Hussein har aldrig gått i ett första maj-tåg i Sverige. I Irak gjorde hon det varje år. Till och med under Saddams Hussein tid fick arbetarna ledigt från sina jobb för att kunna demonstrera.

Jag frågar Nessrin om hennes politiska engagemang klingat av på grund av arbetslösheten. Ja, lite, medger hon.

Men samtidigt kan jag inte undgå att undra om arbetarrörelsen i Sverige kan bli bättre på att ta tillvara all den kunskap och erfarenhet som trots allt kommit till Sverige.

Handlar det om inkludering, delaktighet, samhörighet, identifikation? Varför drar sig så många bort från de traditionella rörelserna?

– Jag är medlem i facket, men inte mer än så. Mina första år i Sverige bodde jag i Västerås. Jag kan inte minnas att det pågick demonstrationer där.

Men det som mest påverkat Nessrin Hussein, det som gör att det inte längre känns aktuellt att gå i något första maj-tåg är läget i Irak.

– När invasionen kom försvann första maj. Vår stora högtid avrättades.

Duraid Al-Khamisi är journalist och författare till Regnet luktar inte här, en självbiografisk skildring av flykten från Irak 1994, och den första tiden i Sverige. Han skriver också krönikor i Arbetet.

Fotografen Ammar Saad är dokumentärfilmare, och har sin bakgrund i Bagdad.

Första maj

  • Arbetarrörelsens förstamajdemonstrationer har sin upprinnelse i den amerikanska arbetarrörelsen och dess kamp för åtta timmars arbetsdag. År 1884 beslöt man att kräva åtta timmars arbetsdag för sina 400 000 medlemmar från 1 maj 1886.
  • Demonstrationerna utvecklades efter hand till att manifestera arbetarrörelsens allmänna krav på samhällsomvandling.

Källa: NE.se