Foto: Adam Ihse

Foto: Adam Ihse

 

De som slår larm om oegentligheter på sina jobb behöver ett starkare skydd, anser forskaren Susanne Fransson. Men om facket tog fajten för sina ­medlemmar skulle visselblåsarna nästan inte behöva finnas, lägger hon till.

Undersköterskan som slog larm om rasism på Södertälje sjukhus. Läkarna som anmälde vanvård på Caremas äldreboende Koppargården och biljettkontrollanterna i tunnelbanan som avslöjade att de uppmanats att fuska med kontrollerna.

Alla är exempel på visselblåsare som blivit av med sina jobb eller omplacerats de senaste åren. Och listan kan göras längre, både med anställda som fått sparken och konsulter eller inhyrda som förlorat sina uppdrag när de påtalat missförhållanden.

– Skyddet för whistleblowers behöver stärkas, konstaterar Susanne Fransson, docent i rättsvetenskap vid Göteborgs universitet, som nyss givit ut boken Yttrandefrihet och whistleblowing, om gränserna för anställdas kritikrätt.

Till skillnad från många andra länder, som Norge och Storbritannien, saknar Sverige en särskild lag för dem som slår larm. Även om vi har ganska långtgående yttrandefrihet, framför allt för offentliganställda, så finns det brister i det svenska skyddet, enligt Susanne Fransson.

En brist är att meddelarskyddet bara gäller information till medier. Den som vill påtala problem för myndigheter omfattas inte. En annan är att det saknas ett förbud mot trakasserier.

– Trakasserier som inte beror på diskriminering finns det inget skydd mot i lagen. Den som slår larm om oegentligheter kan definitivt behöva ett sådan skydd.

Men egentligen skulle enskilda personer inte behöva råka illa ut för att de för fram kritik, enligt Susanne Fransson. Hon är kritisk mot att facket låter enskilda medarbetare stå i skottlinjen i stället för att ta striden som facklig organisation. Det ingår i uppdraget för fackliga företrädare och skyddsombud att vara whistleblowers på arbetsplatserna och de har därför har en särskilt skyddad ställning, konstaterar hon.

– Ta en jagad whistleblower som Edward Snowden. På den svenska arbetsmarknaden ska ingen behöva råka så illa ut. Vi har starka fackliga organisationer och de ska våga sticka ut hakan och föra fram kritik.

En förstärkning av skyddet för dem som slår larm kan nu vara på gång. En statlig utredning på temat pågår och ska lämna förslag i maj.

En annan utredning lämnade i onsdags ett förslag om att privatanställda i vård, skola och omsorg ska ha samma meddelarskydd som offentliganställda. Flera fackliga organisationer, bland annat ST och Journalistförbundet, är kritiska till att skyddet inte ska gälla alla i offentligt finansierad verksamhet, som privatanställda i kollektivtrafiken eller vägarbetare. Justitieminister Beatrice Ask (M) anser dock att avgränsningen är rimlig, i alla fall som en start.

– Fokus i debatten har varit på de här områdena och det finns skäl att ta sig an detta först. Sedan får man titta på andra områden om det behövs, säger hon, och tillägger att öppenhet och insyn i vård, skola och omsorg är viktigt även ur ett medborgarperspektiv.

Mer om utredningens förslag

Detta gäller om du slår larm


Offentligt anställda har skydd i grundlagens ­meddelarfrihet. Det innebär att offentliga arbetsgivare inte får försöka ta reda på vem som har slagit larm och inte heller straffa denne. Skyddet gäller även anställda i kommunala bolag.

Privatanställdas rätt att kritisera sin arbetsgivare följer principer som utvecklats av Arbetsdomstolen och i EU-praxis. Grunden är att de ska vara lojala mot sin arbetsgivare, men att de får slå larm under vissa förutsättningar.

Informa­tionen de läcker ska vara korrekt och det måste finnas ett tillräckligt starkt allmänintresse. De ska också först försöka nå förändring internt och de får inte larma för att bestraffa eller smutskasta arbetsgivaren.