Klicka på diagrammet för att se det i större format.

Det är fritt fram att bryta mot lagen genom att strunta i lönekartläggningen. DO har inte granskat en enda arbetsgivare sedan myndigheten grundades för tre och halvt år sedan.

Kravet på lönekartläggning har funnits i svensk lag sedan 1994. Syftet är att arbetsgivaren ska rätta till osakliga löneskillnader mellan män och kvinnor. Kön ska inte ha någon betydelse för lön.

Jämo granskade lönekartläggningar för över en miljon anställda innan myndigheten lades ner 2009. Men sedan nya

Diskrimineringsombudsmannen (DO) tog över Jämos verksamhet samma år har tillsynen upphört helt.

Lena Svenaeus, tidigare Jämo och arkitekten bakom lönekartläggningen, är både upprörd och ledsen.

– Det inträffade en total vändning när man lade ner Jämo, vilket jag tycker är sorgligt och tämligen oförsvarligt.

Uppdraget är glasklart, understryker hon och läser högt ur diskrimineringslagen och lagen om DO. De säger båda att DO ska utöva tillsyn.

– Man kan inte bara strunta i att tillämpa lagen. Tänk om skattemyndigheten slutade granska deklarationerna, jag undrar hur många som skulle betala skatt då.

Det gäller inte bara granskningen av lönekartläggningar. Det mesta av den verksamhet som Jämo bedrev för kvinnolönerna och jämställdheten i arbetslivet har legat nere sedan DO tog över, konstaterar Lena Svenaeus.

– DO har i princip inte gjort någonting när det gäller tillsynen, utom i skolan.

Och det har inte med resurser att göra, enligt Lena Svenaeus. Det handlar om ledning och prioritering.

– DO har 100 miljoner i anslag och 100 anställda och man gör inte en bråkdel av vad Jämo gjorde för jämställdheten i arbetslivet.

Jämo hade ett dussin utredare som jobbade med lönekartläggningar. Ibland krävdes tre fyra utredare för att granska en kartläggning. Men den specialkompetens som Jämo utvecklade under åren har slagits sönder, hävdar Lena Svenaeus.

– De flesta utredare som gick över till DO har valt att sluta och nu är det endast ett fåtal på DO som kan jämställdhetsfrågorna.

Eberhard Stüber är en av dem som jobbade som utredare på Jämo och dessutom medförfattare till kommentarerna till diskrimineringslagen. Han anser att facken är dåliga på att begära vite när arbetsgivaren inte kartlägger löneskillnaderna.

Lagen säger att DO ska förmå arbetsgivaren att frivilligt uppfylla kraven på lönekartläggning. Men om det inte går får DO – och fackliga centralorganisationer – begära vitesföreläggande hos nämnden mot diskriminering. Det är en domstolsliknande myndighet med företrädare för arbetsmarknadsparter och några ledamöter som utses av regeringen, ungefär som Arbetsdomstolen.

Men nämnden har inte fått in en enda begäran – vare sig från DO eller från facken – sedan den grundades den 1 januari 2009. Det finns bara ett rättsfall i nämndens arkiv. Och det bygger på en anmälan som gjordes av Jämo 2006.

– Antingen är facken inte medvetna om att de kan agera eller tycker de att det inte lönar sig eftersom lagen är tandlös, säger Eberhard Stuber. De behöver draghjälp från DO, den myndighet som ska se till att lagen följs.

Under sina sex år som Jämo utvecklade Lena Svenaeus lönekartläggningen till ett effektivt verktyg. Och som sakkunnig hos dåvarande jämställdhetsministern Margareta Winberg (S) bidrog hon till skärpta krav på samverkan mellan parterna och analys av likvärdiga arbeten.

– Det blev ett herrans liv när reglerna skärptes. Arbetsgivarna motarbetade de nya reglerna. Dittills hade allt utom kön kunnat duga som förklaring till löneskillnaderna. Men efter ändringarna 2009 har lagen tappat sin skärpa.

Under alla år allt sedan Jämo tillkom 1980 gick minst hälften av myndighetens resurser åt tillsynen.

– Arbetet med lönekartläggningarna satte vi i gång omedelbart när vi fick reglerna 1994.  Det var vi skyldiga till enligt lagen, och det har också DO varit hela tiden, säger hon.

Fackförbunden ville ha kvar Jämo. De såg nedläggningen som ett bakslag för jämställdheten i arbetslivet och varnade för en urholkning av skyddet mot osakliga löneskillnader.

Regeringen har ett stort ansvar för att det har blivit så, anser Lena Svenaeus. Tar man bort kravet på årliga kartläggningar är det en tydlig signal om att det här arbetet inte är viktigt.

– Samtidigt hade det inte behövt bli så här. Diskrimineringsutredningens förslag var egentligen att samla Jämo och de övriga ombudsmännen under ett tak, inte slå sönder den upparbetade kunskapen.

Den så kallade miljongranskningen blev Jämos sista och troligen mest omtalade gärning. Granskningen omfattade 568 arbetsgivare med sammanlagt 750 000 anställda, alltså en femtedel av de anställda på den svenska arbetsmarknaden. Resultatet blev:
44 procent av de granskade arbetsgivarna hittade och åtgärdade osakliga löneskillnader. Något som i sin tur ledde till lönejusteringar för 5 808 anställda, varav mer än 90 procent kvinnor. Den genomsnittliga lönejusteringen per person blev 1 120 kronor i månaden.

Arbetsgivarorganisationerna har lobbat hårt för att slippa lönekartläggningar. Bland annat med motiveringen att de försvårar individuell lönesättning. Men i miljongranskningen tyckte 40 procent av arbetsgivarna att lönekartläggningen snarare gav bättre underlag för individuell lönesättning.

– Ingenting har haft så stor betydelse för kvinnolönerna i Sverige som lönekartläggningarna, anser Lena Svenaeus.

Det finns fackförbund som vill föra in reglerna för lönekartläggning i kollektivavtalet på ett eller annat sätt, berättar hon. Men då säger arbetsgivarna att det inte behövs eftersom det finns en lag, som de alltså kan strunta i.

– DO:s passivitet driver inte direkt på arbetsgivarnas lust att träffa kollektivavtal, tvärtom, konstaterar Lena Svenaeus.