På svenska biografer visades hösten 1941 en skylt innan kvällens föreställning:

”Sverige är neutralt! Vi utbedja oss att publiken icke applåderar eller på annat sätt demonstrerar ställningstaganden till utländska journalbilder.”

Det lilla landet i norr, där världen egentligen slutar i Trosa, höll upp fingret, svor eden i den heliga neutralitetens namn men tog samtidigt den utrikespolitiska vindriktningen.

Vårt försvar var svagt, dessutom hade vi gett vapen till Finland under vinterkriget.

Sverige var inringat, tyskarna hade oss i säcken.

När kabinettssekreterare Erik Boheman skulle förhandla med västmakterna, var han utrustad med visselpipa i händelse av att planet skulle bli nedskjutet över havet.

Väl i Washington sa den amerikanske förhandlaren samtidigt som han skickade en spottloska tvärs över rummet: ”Herr statssekreterare, hur fick ni Hitlers tillstånd att resa hit?”

Fyra år senare hade amerikanarna en tillfällig flygbas utanför Luleå.

Hur såg svenskarna på andra världskriget då det begav sig? Hur påverkades Sverige av den ökade insikten om den tyska terrorn?

Att bo granne med ondskan av Klas Åmark (Albert Bonniers förlag) går igenom all den forskning som bedrivits runt temat Sverige och det andra världskriget. En imponerande översikt. Boken skildrar hur svenska organisationer, politiska partier, militär, polis, kultur, borgerlighet och arbetare förhöll sig till Tyskland, nazismen och förintelsen.

Det första världskriget – med sina gulaschbaroner som tjänade stora pengar på att sälja kött till tyskarna, hungerkravaller och en höger som såg demokratin som en styggelse, rädslan eller hoppet om öppen revolt, de fasansfulla masslakterna i första världskrigets skyttegravar – var bara drygt tjugo år borta.

Den svenska samlingsregeringens politik under det andra världskriget byggde helt och hållet på att undvika inrikespolitisk splittring. Stabilitet var viktigare än moral.

Statsminister Per Albin Hansson och utrikesminister Günther älskade bridge, hankade sig vidare på svaga händer. Inte vackert men effektivt.

 

Sverige var det enda europeiska land som klarade sin bränsleförsörjning under kriget, skriver Åmark. Tyskarna fortsatte att exportera kol till oss trots att de själva hade ont om varan. Vi bytte järnmalm mot kol alltmedan Norge frös och svalt, försörjde en tysk ockupationsarmé på mer än 300000 man.

Vi tänkte i första hand på oss själva, tassade runt i ett vagt antisemitiskt bakgrundsbuller.

Rasism förekom oftare i den svenska pilsnerfilmen än vad forskningen tidigare antagit. Den svenska filmen Pettersson och Bendel (1933) inspirerade t.o.m. till judeförföljelser i Tyskland.

De första omnämnandena av förintelsen i svensk press (Ture Nerman i Trots Allt 1942) konfiskerades efter tyska påtryckningar.

I Sverige fanns en stark tyskvänlighet, inte minst inom borgerligheten. Tyska, inte engelska var första främmande språk i svenska skolor. Delar av det svenska kulturlivet drogs till nazisternas antimodernism, vurmande för folkmusik och föreställande måleri, betande kor i aftonsol.

Ny forskning visar att Socialstyrelsen gav en hemlig anvisning till alla landets passkontroller att inte släppa in personer med tyska J-pass. Det var den 27 oktober 1938. Tyska judar nekades med andra ord inresa i Sverige mindre än två veckor innan kristallnatten!

Men nazistiska partier fick aldrig mer än några tiondels procent av rösterna i de svenska riksdagsvalen I Sverige hade nazisterna mer folk på sina möten än i vallokalerna. Den svenska folkhemspolitiken och ett brett välfärdsprojekt med stöd av flera partier i en konsensusmodell bidrog till att rycka undan mattan för de svenska nazisterna.

”När Radiotjänst lät den traditionella morgongymnastiken den 9 april 1940 ackompanjeras till en på tyska framförd soldatmarsch, ledde det till indignerade protester.”

Med ockupationen av Norge och Danmark ryckte det till i mungipan på den svenska tigern.

I oktober 1943 räddades 7900 danska judar över till Sverige.

1939 protesterade svenska studenter mot 10 judiska läkare.

1945 bodde minst 210 000 flyktingar i Sverige.

Under krigets sista år kan vi se början till den humanitära politik som skulle göra Sverige världsberömt under Palme, skriver Åmark.

Den svenska tigern talade, röt rentav åt orättvisor och övergrepp.  Men idag tiger den svenska tigern igen.

”Det handlar inte om att stödja den ene eller den andre, det handlar om att försöka få stabilitet” sa Bildt inledningsvis om Khadaffi. Eller var det Günther om Nazityskland?

Extramaterial: Läs Björn Cederbergs recension av Henrik Arnstads bok om Christian Günther, skriven för LO-Tidningen 2006 men aldrig publicerad förrän nu.

Björn Cederberg