Under det finska vinterkriget 1939–40 var det bråda dagar för Sveriges partilösa utrikesminister Christian Günther. Men han antecknar nästan ingenting om sina hemliga möten. Ingen på UD vet vad han håller på med.

Dottern Lena berättar: “När pappa arbetade kunde man oftast upptäcka att han hade ett ark med siffror i långa rader. Men då var det alltid hästar i olika lopp.” Och det var allmänt känt på UD att om man verkligen behövde få tag på utrikesministern, fick man leta efter honom på Solvalla.

Christian Günther var ämbetsman av blodet från Djursholm, opolitisk till det yttre (en sådan person skyltar inte med sina åsikter, det är inte meningen att man ska komma dem för nära), svensk diplomat av den gamla stammen med monokel, en spelmissbrukare man inte besvärar i onödan.

Egentligen ville han bli författare, fadern som var svensk minister i Köpenhamn frågade vännen Anders Österling om råd.

“Käre bror, kan man verkligen försörja sig som författare?”

“Nja, det sägs att det går bra för Selma Lagerlöf.”

Om denne man har Henrik Arnstad skrivit en utmärkt biografi, den första i sitt slag, en diger faktaspäckad genomgång av spelet kring den svenska neutraliteten under det andra världskriget.

Tyskvännen och antikommunisten Günther hade svåra givar, inte bara vid bridgebordet (där han ofta sågs tillsammans med statsminister Per Albin eller kungen Gustav V) utan också i utrikespolitiken.

Tyskland hade en pakt med Sovjet som anfallit Finland. Att stödja Finland fullt ut skulle inte gillas av Tyskland. Därför sa tyskvännen Günther nej till västmakterna som ville skicka trupper genom Sverige till det kämpande Finland.

Men samtidigt ville antikommunisten Günther inte riskera ett finskt sammanbrott och sovjetiska trupper längs Sveriges gränser.

Spelaren Günther satsade på hemliga fredsförhandlingar mellan Sovjet och Finland. I det fördolda på Grand Hotel i Saltsjöbaden.

Loppet gick bra. Günther klarade sig.

Men när Finland halvtannat år senare anslöt sig till Hitlers anfall på Sovjet satsade Günther helhjärtat på Finland. Men nu förlorade han.

När kriget var över avtackades utrikesminister Günther med en rejäl penninggåva av den svenska industrin.

Günther kan ju ha haft spelskulder, och vår industri hade lysande tider under kriget.

Fotnot: Boken publicerades 2006 och recensionen skrevs då, för att ingå i en artikelserie om hasardspel som aldrig publicerades. Upplagan är slutsåld, men man kan köpa boken via nätet. Anledningen till att den publiceras nu är Cederbergs recension av Klas Åmark i senaste numret av LO-Tidningen.

Björn Cederberg