Vårdförbundets strejk är nu inne på sin andra vecka. Sjuksköterskorna vill ha kortare arbetstid för att orka med sitt jobb men arbetsgivarorganisationen Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) säger bestämt nej och menar istället att strejken är samhällsfarlig. 

“Konsekvenserna kan medföra akut fara för liv”, säger SKR.

Samtidigt börjar effekterna av det här årets nedskärningar i budget att märkas ute i verksamheterna. En del medarbetare sägs upp, andra får ännu mer att göra. Det här utgör dock ingen samhällsfara enligt politikerna utan ses som ett lämpligt tillfälle att “effektivisera” vården. 

SKR är en politiskt styrd organisation. Styrelsen består av 21 ordinarie ledamöter där sex socialdemokrater, två centerpartister, två vänsterpartister och en miljöpartist bildar majoritet. Den politiska majoriteten i SKR:s förhandlingsdelegation utgörs av tre socialdemokrater och en centerpartist. 

Det är således kommun- och regionpolitiker från de rödgröna partierna och Centerpartiet som bestämmer om sjuksköterskornas krav på marginellt kortare arbetstid ska accepteras så att strejken kan avblåsas. 

Någon sådan lösning verkar dock inte vara i antågande. Strejkforskaren Christer Thörnqvist säger till tidningen Dagens Samhälle att han förvånas över SKR:s hårdnackade motstånd mot att förhandla om en arbetstidsförkortning. 

Enligt Thörnqvist riskerar den svenska modellen att sättas ur spel om arbetsgivarna vägrar att diskutera helt legitima krav i en avtalsförhandling, med hänvisning till att styrande politiker inte tillåter sådana eftergifter. Han menar att SKR:s agerande i vårdstrejken kan leda till att strejkrätten hotas för anställda inom den offentliga sektorn. 

Strejkrätt borde vara hjärtefråga för rödgröna politiker

Strejkrätten, den svenska modellen, en rimlig arbetsbelastning i vården och arbetstider som inte gör sjuksköterskor sjuka låter som hjärtefrågor för rödgröna politiker.

Men när dessa tar på sig arbetsgivarhatten genomgår de tydligen en personlighetsförändring. Då blir de istället hängivna motståndare till kollektivavtal som kan skapa förutsättningar för förändringarna som de i andra sammanhang påstår sig vilja genomföra.

Statistiken över sjukskrivningar och arbetsrelaterad ohälsa är smärtsamt tydlig: i Sverige är det farligare för den psykiska hälsan att arbeta i välfärden än i någon annan sektor. 

Välfärdens arbetsgivare är i de flesta fall politiker som mangrant går till val på att de vill satsa på vården, skolan och omsorgen.  Efter valet går deras representanter i stället in i ett slutet rum på SKR – där offentlighetsprincipen plötsligt inte gäller – och agerar som att det bara finns ett parti: “SKR-partiet”. 

Det här gör att det aldrig går att utkräva ansvar av politiska partier för hur SKR agerar som arbetsgivare.  

I den privata sektorn kan fackförbunden sätta press på arbetsgivarna att acceptera förbättringar av arbetsvillkor genom konfliktåtgärder som till exempel strejk. 

Strejk minskar arbetsgivarnas intäkter

En strejk minskar arbetsgivarnas intäkter så arbetsgivarna tvingas ibland att acceptera krav från facken som kan leda till att arbetskostnaderna ökar. 

Fackliga segrar betalas då i slutändan ofta av kunden genom att priset på varan eller tjänsten höjs, eller möjligen av arbetsgivaren genom lägre avkastning.

Kollektivavtalsförhandlingar i offentlig verksamhet fungerar inte så. Där är arbetsgivaren (politikerna) benhårda med att det inte finns någon som helst möjlighet till förbättring av medarbetarnas arbetsvillkor, i alla fall inte genom kollektivavtal.

Om fackförbunden tar ut sina medlemmar i strejk för att tvinga arbetsgivaren till eftergifter så är det inte arbetsgivaren som drabbas, utan barn, elever, gamla och sjuka. 

Väljarna förlorar möjligheten att påverka

Den möjlighet som demokratin ger väljare att straffa partier som agerar på ett sätt som skadar politiskt styrd verksamhet är dock stängd eftersom alla partier accepterar att de som arbetsgivare ska gå med i SKR-partiet och motarbeta rimliga krav från fackförbunden. 

När väljarna förlorar möjligheten att påverka politiken så ger det möjlighet för det privata näringslivet att ta över stafettpinnen.

Christer Thörnqvist säger att: ”SKR:s förhandlingsdelegation känner sannolikt en väldigt stor press från Svenskt Näringsliv att inte släppa efter för kravet på kortare arbetstider, eftersom det kan ge smittoeffekter för hela den svenska arbetsmarknaden.”

Väljer socialdemokraterna, miljöpartisterna och vänsterpartisterna i SKR att blidka intresseorganisationen Svenskt Näringsliv till förmån för utslitna sjuksköterskors lagliga rätt att inte bli sjuka på grund av sitt arbete? 

Ingen vet eftersom det inte går att granska hur SKR-partiet agerar. Sammanträdena är slutna. Det går inte att begära ut dokument eller mail som bevisar varken det ena eller andra. 

Sverige borde redan ha tillräckligt med politiska partier för att något av dem ska vilja använda kollektivavtalen och rollen som offentlig arbetsgivare för att förbättra arbetsvillkoren i välfärden. 

Frågan måste ställas till Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet: varför gör inte era partier det?