När Magdalena Andersson framträder på LO-kongressens sista dag ligger eftertankens kranka blekhet tjock över salen.

Det blev fel.

Fel med marknadslösningar, fel med new public management, fel att låta företagens behov gå före folkets, fel att lämna över makten över svensk arbetsmarknad till EU.

Men hos S-ledaren finns också en lite skakande insikt, mellan raderna. Om arbetarrörelsen vill göra något åt det här… Vem ska man göra det med?

I maj 2024 står det ju helt klart att det finns allt färre gentlemän kvar att sluta några gentleman’s agreement med.

Vi backar klockan.

Ta er i häcken, proletärer!

När coronapandemin lamslog världen sköts svenska löneförhandlingar upp. Ansvar!

När avtalsrörelsen tog fart hade inflationschocken – utlöst av Rysslands Ukraina-invasion – raderat tio års löneökningar. Löntagarna höll tillbaka sina lönekrav. Ansvar!

Hur tackade arbetsgivarna? Genom rekordutdelningar.

I fjol gjorde landets tio största industriföretag nästan 350 miljarder kronor i vinst. Närmare 140 av dessa miljarder ska aktieägarna ha.

En genomsnittlig vd i ett svenskt börsbolag har nu en inkomst som är nästan 69 gånger högre än en barnskötare. Vd:s inkomst var 66 gånger större än en snickare och 73 gånger så stor som en lastbilschaufför.

Reallönesänkningar för samhällsbärarna, pengarregn för noblessen.

Gemensamt ansvar? Ta er i häcken, proletärer!

I dag – när bundna lån blivit rörliga, när räntorna stigit, när avgifterna för vatten, energi, värme och avfallshantering ökat, när matpriserna ökat, barnens fritidsaktiviteter blivit dyrare – går en typisk arbetarfamilj back med en tusenlapp varje månad.

Men vad gör regeringen? Man retirerar.

Som 80-talets Latinamerika

Skatterna ska sänkas för de rikaste. Skola, vård och omsorg kan inte få inte de resurser som behövs och nu rullar en iskall besparingsvåg över svensk välfärd. Dessutom vill regeringen göra ytterligare försämringar i a-kassan och i sjukförsäkringen.

Samtidigt förfaller infrastrukturen. I vinter har trafiken på Malmbanan mellan Kiruna och Narvik stoppats av urspårade tåg två gånger. Att malmtågen inte går kostar Sverige 100 miljoner kronor. Om dagen.

Ett av världens absolut rikaste länder förhåller sig till invånarna och samhällsproblemen som om Sverige behöver en ekonomisk chockbehandling från 1980-talets Latinamerika.

Kring detta spinner högerns opinionsbildare och partier en väv av samförstånd och vill få oss att tro att den stora konflikten i vår tid handlar att det bara är islamister och landsförrädare som upprörs av bilderna från Gaza.

Till detta kan vi lägga de senaste veckornas avslöjanden där SD, regeringsunderlagets största parti, visat sig försöka underminera demokratin genom systematiskt spridande av desinformation, rena hot bluffnyheter eller polariserande budskap.

Fritt fräs för Ulf Kristersson

Och där statsministerns parti inte på allvar verkar tycka att det högerextremisterna sysslar med är särskilt iögonfallande. Så länge SD:s trollfabrikörer är snälla mot Moderaterna så är samhällsskadliga kampanjmetoder okej. Så länge trollen vaktar tjyvsamhället är det fritt fräs.

Det här är det Sverige där Magdalena Andersson leder opinionen och där Johan Lindholm precis valts att leda LO.

Ett land där handslag inte gäller. Där uppgörelser kan svikas helt sonika. Där tillit och sammanhållning bara är retoriska grepp. Där arbetarklassen inte behöver visas någon som helst respekt. Och där oppositionella ska störas ut och jagas bort.

Vad säger man… Upp till kamp?