En gång, det var när jag jobbade på Radio Malmöhus,  drog jag till med att karaktärisera Matti Joensuus  polisromaner som ”Koskenkorva-deckare”. Radions finska nyhetsredaktion, som hjälpte mig att översatta en intervju med Joensuu, nickade instämmande.

Den som befunnit sig på en finsk dansrestaurang klockan 2 på morgonen vet vad jag menar. Oavsett om författaren är finne eller finlandssvensk – det här gäller såväl ovannämnde Joensuu som Leena Lehtolainen,  Marianne Peltomaa, Staffan Bruun m fl – så brukar krimi från Finland innehålla något annorlunda = grövre, mer grovhugget och burdust än den krimi som skrivs i Sverige.

Nej, jag går inte så långt att jag hävdar att det finns nationalkaraktärer inom kriminallitteraturen. Men något händer faktiskt när anglosaxisk krimi – det må vara pusseldeckare, polisromaner, hårdkokta deckare eller spionromaner – omplanteras i andra kulturer. Och det är väl inget konstigt med det?

Olika länder har olika traditioner och politik. Därmed har människorna också (åtminstone delvis) olika levnadssätt. Vi lever snarlika men inte identiska liv. Även ländernas kriminalitet kan skifta, beroende på traditioner, politik och samhällsklimat.

Kort sagt: varje land har sin variant och nyans av krimi. Allra mest brukar det märkas när det handlar om hårdkokt och noir, eftersom dessa kriminella undergenrer i så hög grad bygger på att skapa och förmedla stämningar.

Det här tänkte jag på, nu igen, när jag läste en ny hårdkokt deckare och noir-roman från Finland, nämligen Med en mördares ansikte (Lindelöws förlag; övers: Marjut Markkanen) av Matti Rönkä. Stämningsfullt och mörkt men inte samma stämning, inte samma sorts mörker som i amerikansk och brittisk krimi. Hårdkokt men inte hårdkokt på samma sätt.

Ny och ny, förresten. Rönkä fick 2007 ta emot deckarpriset Glasnyckeln för att ha skrivit årets bästa skandinaviska kriminalroman. I svensk översättning kunde vinnarkrimin ha hetat ”Långt från vänner”. Men trots vinsten så nappade inget förlag på att ge ut boken i Sverige. Nu kan man däremot läsa Med en mördares ansikte – den allra första titeln i Viktor Kärppä-serien från 2002 – på svenska.

Matti Rönkäs tvivelaktige hjälte, alltså Viktor Kärppä, är privatdetektiv mer eller mindre mot sin vilja. Han borde ha kunnat få ett annat arbete, kanske som idrottsmedicinsk forskare eller ingenjör på Nokia. Men det gick inte i Finland, inte för en invandrare från ryska Karelen.

Privatsnoken Kärppä jobbar på bägge sidor om lagen. Han utför smärre uppdrag åt den invandrade maffian samtidigt som han efterforskar en försvunnen kvinna, en immigrant från Estland. Mord? Eller har Sirje, som kvinnan heter, flytt från sin finske man i villaförorten Baggböle.

Miljön är Helsingfors med omnejd, vilket inkluderar  Ryssland och Estland. Intrigen spinner kring smuggling (av narkotika, sprit, konst, vapen och prostituerade) och kunde som alltid eller oftast i den hårdkokta genren ha dragits åt lite mer. Men det gör inte så mycket, inte för mig – viktigast är skildringen av Finland genom en nästan finsk men ändå rysk invandrares ögon.

Om du ser Med en mördares ansikte i en bokhandel så slå genast upp sidan 150 och läs vad Matti Rönkä låter  privatdetektiven Kärppä säga om Finland, Ryssland och ”den djupaste klyftan i levnadsstandard i världen”. Den rysk-finska noir-stämningen sänker sig; mörk och tung. Berättelsens känsloläge och innehåll blir ett och samma.

Viktor Kärppä-serien omfattar – i Finland – hittills sex titlar.

Bengt Eriksson