Foto: Stian Lysber/Solum

Räddningsdykledare Sverre Starholm var en av de första på plats på Utøya.

 

Mitt i den värsta chocken och förtvivlan måste de hålla sig iskalla – och göra sitt jobb. Sedan gäller det att bearbeta sina upplevelser. LO-Tidningen har mött några av dem som tog hand om levande och döda på Utøya efter Anders Behring Breiviks attack.

Bland de allra första att gå i land på Utøya efter terrordådet var räddningsdykledaren Sverre Starholm. Den första arbetsuppgiften för honom och de andra dykarna var att ta hand om dem som låg i strandkanten runt ön. Alla var döda. Dykarna la dem på land och täckte över dem.

– Det som påverkar mig är att de var så många. Och deras mobiltelefoner ringde. Det sitter i än, säger han och vänder bort blicken.

Det är nästan två veckor sedan de norska socialdemokraterna utsattes för två terrorattentat – mot regeringsbyggnaderna i Oslo och mot det socialdemokratiska ungdomsförbundets läger på Utøya norr om Oslo – när Sverre Starholm berättar om räddningsarbetet. Flera gånger stakar han sig och har svårt att finna ord.

Han arbetar på huvudbrandstationen i Oslo. Den ligger bara 100 meter från platsen där bomben, som dödade åtta personer, detonerade. Nästan alla fönster i brandstationen krossades och tryckvågen blåste bort garageportarna.

Utryckningen till Utøya – där 69 personer sköts ihjäl i en välplanerad terrorattack – tog en halvtimme med dykarnas bil. Sverre Starholm berättar att han hann tänka mycket under färden. Och han säger att brandmännen fick order om att begära legitimation av alla poliser, eftersom gärningsmannen var utklädd till polis.

När de kom fram rådde totalt kaos. Ingen mötte dem på den avtalade platsen. Polisens bedömning var att det inte var säkert för dem på ön. Brandmännen började då ta hand om skadade och döda som transporterades i land. Efter någon timme kunde de åka ut till ön.

Efter att dykgruppen tagit hand om de döda i strandkanten började de leta efter människor under vattnet. De fann bara kläder, plånböcker, glasögon och mobiltelefoner. Dykarna avslutade sina eftersökningar klockan två på natten. Senare kom andra dykare.

– Jag har aldrig varit med om något liknande.

Under veckan efter insatsen på Utøya hade Sverre Starholm nära till att bli aggressiv och han hade svårt att koncentrera sig. Han hade heller ingen energi och kände sig sliten i kroppen.

– Det är mängden döda och tillvägagångssättet som gör händelsen så speciell, säger han.

När de kom tillbaka till brandstationen tidigt på morgonen därpå möttes de av två kamratstödjare. Senare har alla brandmän som deltog vid Utøya och vid bombningen av regeringsbyggnaderna deltagit i debriefing vid två tillfällen, med kamratstödjare och med traumaspecialister utifrån.

– Man måste se på sig själv och erkänna de förändringar som skett. Och om man inte kan göra det måste man ta till sig det som familjen och arbetskamrater säger, förklarar Sverre Starholm.
Han mår mycket bättre nu och han är övertygad om att han kommer att bli återställd.

– Jag glömmer inte, men framtiden kommer att bli bra. Om andra som deltagit i räddningsarbetet får lika bra hjälp som vi fått kommer det att gå väldigt bra.

Styrkechef Jørn Omre var med i uppröjningarbetet efter bomben och han ledde dykgruppen som kom till Utøya tidigt på lördagsmorgonen, dagen efter attacken.

– Det hela var så speciellt och surrealistiskt. Som att vara med i en film. Sådant här händer inte i Norge. Jag kunde inte tänka mig att det skulle vara värre vid Utøya än på bombplatsen, men det var det. Han gav sig medvetet på barn, säger Jørn Omre.

Han bor ensam på landet och har sökt sig till sina arbetskamrater för att bearbeta händelserna. Styrkechefen säger att terrordåden har stärkt sammanhållningen bland brandmännen.

– Jag är stolt och glad att ha så duktigt folk omkring mig. Oavsett vad som händer så gör de sitt jobb. Insatserna vid bombplatsen och på Utøya klarade vi bra, säger Jørn Omre.

I Norge har facket en egen humanitär solidaritetsorganisation – Norsk Folkehjelp. Medlemmarna arbetar både i andra länder och i Norge med olika former av frivilligt stödarbete.

Åtta av medlemmarna deltog i lägret på Utøya för att bland annat ta hand om enklare sjukvårdsjobb. En av dem, Hanne Fjalestad, sköts ihjäl.

Ronny Frantzen i Norsk Folkehjelp kallades till regeringskvarteren i Oslo för att delta räddningsarbetet efter bomben. På vägen dit ringde hans chef i Norsk Folkehjelp och sa att han skulle köra ambulansen till Utøya i stället – de egna medlemmarna hade meddelat att de var beskjutna.

– Det går inte att förbereda sig på det som mötte oss vid Utøya, säger han.

De körde en 19-årig kille till sjukhus två mil bort i Hønefoss. Han var skjuten i ryggen och hade en punkterad lunga.

Tillbaka på stranden tog Ronny Frantzen och hans kollega hand om överlevande ungdomar som kom simmande och med båt. De gav dem filtar och försökte registrera vilka som kom i land.

– Deras ansiktsuttryck var kanske det värsta av allt. De hade sett döden och utstrålade fruktan, säger Ronny Frantzen.

Han har svårt att redogöra för sina känslor och upplevelser. Han säger att han var inne i jobbet och gjorde så gott han kunde.

– Jag tror mina anhöriga hade det värre än mig.

Han berättar att han meddelade sin flickvän och sin mamma var han var och vad han gjorde. Vid ett tillfälle skrämde han sin mamma ordenligt. Det var när han avbröt ett telefonsamtal för att det kom uppgifter om bombhot mot ambulanserna.

Ronny Frantzen berättar att håret reste sig på armarna när han hörde att medlemmarna i Norsk Folkehjelp kommit i land. Det var dock bara sju av de åtta som kom.

– Men jag behöver ingen debriefing. Hela Norge har präglats av händelserna. Många vänner har brytt sig och jag har suttit i telefon i nästan en vecka. Jag har pratat så mycket om Utøya så jag börjar bli less på det, säger Ronny Frantzen.

Ingen av de tre räddningsarbetarna är särskilt pigg på att prata om den misstänkte gärningsmannen – Anders Behring Breivik. Dykledaren Sverre Starholm konstaterar att rosor och sammanhållning har segrat över hatet. Och Ronny Frantzen från Norsk Folkehjelp säger:

– Jag är glad att det inte var en utlänning. Hade det varit en utlänning skulle främlingsfientlighet ha tagit över och vi hade fått en rasistisk vardag.