Att hålla uppe produktiviteten, det vill säga att göra saker snabbare och bättre, är viktigt för att öka vårt välstånd.

I ett första 650-sidigt delbetänkande lämnade därför den statliga produktivitetskommissionen i måndags förslag på hur vi kan snabba på den svenska produktiviteten.

Och visst finns en rad intressanta förslag i rapporten.

Till exempel att återinföra någon form av fastighetsskatt. Fastighetsskatt finns som en självklar post i stort sett i varje ekonomiskt utvecklat land – utom i Sverige där den avskaffades 2008 av den borgerliga Alliansen.

Och någon ny fastighetsskatt lär det inte bli.

Redan några minuter efter att den 650-sidiga rapporten hade lämnats till finansminister Elisabeth Svantesson i måndags meddelande hon nämligen att fastighetsbeskattningen inte ska ändras.

Punkt slut.

Skarp kritik mot EU-regler

Förslag med en fördelningsprofil som gynnar högavlönade gillade hon mer. Till exempel det återuppväckta förslaget att införa marknadshyror i nyproduktion.

Så efter finansminister Elisabeth Svantessons kommentarer kändes det som om kommissionens 650-sidorsrapport var meningslös.

De skulle räckt med en lista över fördelningsmässiga konsekvenser.

Förslag som gynnar höginkomsttagare skulle få ett ja. Resten nej.

Rapporten huvudfokus är dock en mängd regelförenklingar.

Sveriges övernitiska ambition att ständigt acceptera EU-regler kritiseras med rätta hårt av kommissionen.

Sveriges syndrom att ständigt ”överimplementera EU-lagstiftningen,” som rapporten uttrycker det, är ett misslyckande.

När det gäller byggregler, där kommissionen vill se en kraftig regelminskning, förbiser dock kommissionen helt en viktig klassaspekt.

Med ambitiösa byggregler har vi de senaste hundra åren lyckats skapa ett samhälle med mindre trångboddhet och bättre hälsa hos de boende.

Högre buller och mindre dagsljus

De stora folksjukdomarna, som tbc och polio, övervanns inte – som många tror – främst av vaccin och antibiotika. Den stora nedgången i sjuka och döda kom innan vaccin och antibiotikan togs fram och hängde intimt samman med att vi fick bättre bostäder med bättre hygienmöjligheter och mindre trångboddhet.

Om vi nu – som kommissionen föreslår – återigen ska sänka kraven för byggnormer är det inte de samhällsklasser som finansminister Elisabeth Svantesson företräder som kommer att bo i de nya bostäder som får högre buller, mindre dagsljus och nedbantade hygienmöjligheter.

Det är låginkomsttagare.

Men arbetarklassen ska aldrig tvingas acceptera sämre hälsa och livskvalitet för att byggbranschen ska öka sin produktivitet.

Den största missen i produktivitetskommissionens rapport är dock att den inte med ett ord nämner makten på arbetsmarknaden.

Rapporten påpekar visserligen att företag ökar sin produktivitet när de tvingas till effektiviseringar för att hänga kvar i konkurrensen, men bland faktorer som påverkar konkurrensen nämns endast faktorer som konkurrenslagstiftning, matchning på arbetsmarknaden, övergången till mer tjänstesamhälle och andra utmaningar. Inte maktförhållandet på arbetsmarknaden, trots att denna maktbalans har en avgörande betydelse.

Sambandet är mycket tydligt

Samhällen med starka fack driver nämligen upp ombildningstakten i ekonomin. Stärkta fack och mindre makt för arbetsgivaren i lönesättningen ökar därmed produktiviteten i ekonomin och vi får mer välstånd att förhandla om.

Detta omvandlingstryck är finfin mylla för en ekonomi.

Men om löneandelen sänks, om facken blir svaga och inte kan hålla uppe lönerna, och arbetsgivarna i stället höjer sin vinstandel fungerar det i motsatt riktning. Arbetsgivarna kan då öka sina vinster utan att behöva öka produktiviteten det minsta – och Sverige går miste om välfärd.

Stärkta fack och mindre makt för arbetsgivaren i lönesättningen ökar alltså produktiviteten i ekonomin vilket gynnar hela det svenska samhället.

Sambandet mellan hög produktivitet och starka fackförbund är mycket tydligt. Detta samband måste vi få läsa om i produktivitetskommissionens slutrapport.

I annat fall har kommissionen missat sitt mål.