I Gubbängen skulle vi tala om hur det politiska klimatet bidrar till högerextremt våld – ställer Jimmie Åkesson upp på den analysen?

DEBATT. Jag var inte i foajén där attacken skedde.

Som en av de huvudansvariga för evenemanget var jag längre in på själva teatern där jag höll på och rigga med det tekniska och praktiska. Se till att projektorn är i fokus, att nivån på mickarna är bra, att det finns tillräckligt med stolar utställda, att sladdarna ligger bra så man inte snubblar på dem, att det finns vatten till de som ska tala.

Jag står och pratar med Camilla, vår kontaktperson från Miljöpartiet, och min fru. Camilla säger att hon är lite nervös då hon är ovan av stå på scen inför många människor.

Det är jag också, jag tycker det är skönt att fokusera på praktiska saker så jag inte behöver tänka på att jag snart ska prata inför, vad jag hoppas kommer bli, över 100 personer. Min fru säger att hon är så impad av oss för hon hade aldrig vågat göra sånt här.

Plötsligt kommer folk springandes i panik och skriker ”GÖM ER!”, en halvfull kaffekopp tappas och studsar ner för trappan. Jag hör tumult och ser rök börja bolma in. Tar några tvekande steg bakåt plockar upp min telefon och ringer 112 men vänder och rör mig i stället försiktigt mot foajén.

Hör vad jag då tror är ett pistolskott men fortsätter ändå. På bara några sekunder inser jag att det inte var ett skott och när jag ytterligare några sekunder kommer fram till den rökfyllda foajén har de redan givit sig av och alla tagit sig ut.

Röken är tjock och luften fylld av pepparsprej. Det sticker i ögon och hals så jag tar mig snabbt ut. Kollar mig omkring och frågar vad som har hänt. Alla är skärrade och ett par personer har svårt att andas. Men ingen tycks vara är allvarligt skadad och de med andningssvårigheter verkar hämta sig.

Hela tiden är jag på telefon med 112 som säger att första patrullen är på plats om bara några sekunder, så vi avslutar. Jag stoppar telefonen i fickan springer in i foajen igen för att, ja, jag vet inte riktigt varför, jag bara gör det utan att tänka.

Tar mig in i själva teatern igen, jag minns inte vem som säger till de som gömt sig där bakom att faran är över. Jag öppnar upp nödutgången för tvärdrag så röken ska komma ut.

Jag har sprungit fram och tillbaka för att försöka koordinera, blivit förhörd av polisen, blivit intervjuad av media och någonstans när adrenalinet börjat lägga sig fått låna en rock.

Står och tänker på om det är något annat jag bör göra?

På torget står alla samlade, polisen är på plats och räddningstjänst har börjat ta hand om folk. Det verkar ha gått relativt bra.

Det var inte så farligt trots allt. Inte för mig i alla fall, jag kan inte tala för de som blev misshandlade, fick pepparsprej rakt i ansiktet eller drabbades av andnöd.

När jag dagen efter berättade om det här för en bekant som är psykolog påpekade hon ödmjukt att trauma inte formas av faktiskt fara utan av upplevd fara.

Om man trodde att det var pistolskott så är det fullt möjligt att få ptsd-symptom, fast det gick bra.

Det fick mig att tänka tillbaka på händelserna i ett lite nytt perspektiv, för bara några sekunder trodde jag faktiskt att någon hade blivit skjuten. Det var över så fort och jag hade inte riktigt reflekterat över hur jag faktiskt kände och upplevde situationen.

I mitt huvud såg jag någon ligga skjuten och blödande i foajén och fortsatte ändå mot situationen. Jag måste nog vara snäll mot mig själv och erkänna att det sätter sina spår.

Jag läser media och uttalandena från de olika partiledarna. Fastnar lite extra för Tomas Rambergs kommentar i DN om att ”Motviljan mot våldet enar den annars polariserade politiken” och känner inte riktigt av den enighet han pratar om.

Men det är också därför den här typen av attacker är så hemska. Det faktiska våldet är bara en liten del av vad det handlar om. Den otrygghet och rädsla det för med sig är så mycket större.

När polisen och räddningstjänst är på plats försöker jag skapa mig en bild av vad som händer nu. Folk är spridda på torget, polisen försöker samla ihop folk så de står längre bort medan brandkåren tömmer lokalen på rök.

Det är 5 grader kallt och jag har bara Jeans och T-shirt men så full av adrenalin att jag inte känner av kylan. Jag pratar med de tilltänkta talarna om de vill fortsätta.

Mathias och Samuel säger direkt att de absolut stannar och är med på att köra. Klara är mer tveksam och då det finns en konstant hotbild mot Expo har de väldigt tydlig policy att ställa in när det finns aktivt hot.

Mariana från Miljöpartiet hittar jag inte, jag tror inte hon har dykt upp än då det fortfarande är ett tag kvar tills att själva föreläsningen skulle börja.

Det är mycket fram och tillbaka, först säger en polis att vi antagligen får fortsätta så snart lokalen är utrökt, det bekräftas av en annan polis.

Senare säger en tredje att det är en brottsplats så det kommer nog dröja flera timmar tills de vill släppa in oss men bara minuter efter det så säger en annan polis att de är klara med brottsplatsundersökningen så vi får tillgång till lokalen inom några minuter.

Då är klockan nästan 20 och det har gått ca 90 minuter sedan attacken skedde.

Jag har sprungit fram och tillbaka för att försöka koordinera, blivit förhörd av polisen, blivit intervjuad av media och någonstans när adrenalinet börjat lägga sig fått låna en rock.

Tre personer har förts till sjukhus och vissa har gått hem men de flesta har stannat kvar, många inne på en närliggande restaurang.

Vi beger oss till teatern och håller ett kort möte. Alla är ändå vid gott mod och ger så mycket stöd och uppskattning.

När jag tittar ut över de 50-60 personer som är där och känner stödet och uppskattningen av deltagarna där med adrenalindumpen i kroppen kan jag inte hålla tillbaka utan darrar på rösten och gråter när jag säger… Ja vad sade jag egentligen?

Jag minns inte riktigt. Något om hur stolt jag är, över mig själv, över alla som är kvar, över hur vi hanterat det hela. Hur tydligt det blir att den här typen av möten är viktiga och att hotet från fascismen är farligare än vi tror.

Mathias, Mariana och Samuel säger några väl valda ord och sen får jag höra att teatern vill att vi rundar av. Jag tackar panelen och deltagarna innan vi avslutar mötet.

Jag börjar packa ihop och ställa i ordning lite saker, andra fixar med disk och skrubbar röd pepparsprej från golv. Det är lite media och sen bär det av hemåt.

Väl hemma tänker jag mycket på vad som hänt och vad vi ville prata om. Jag läser media och uttalandena från de olika partiledarna. Fastnar lite extra för Tomas Rambergs kommentar i DN om att ”Motviljan mot våldet enar den annars polariserade politiken” och känner inte riktigt av den enighet han pratar om.

En av de saker mötet skulle ha handlat om var hur dagens politiska klimat bidrar till att det högerextrema våldet ökar. Är det en analys som Jimmie Åkesson ställer sig bakom? Ulf Kristersson? Ebba Busch? Johan Pehrsson? Gör ens Magdalena Andersson det?

Demirok eller Helldén?

Det är lätt att fördöma en enskild våldsam handling. Men så länge man inte gör en bredare analys av hur den här typen av våld växer fram så väger orden om stöd inte särskilt tungt.