Om Henrik Jönsson söker politisk visdom i sci-fi kommer han tappa det av Fallout

KOMMENTAR. Året är 2296. För över 200 år sedan fälldes atombomberna som smulade ner det vi kallade civilisation till radioaktiv aska.

Sedan dess är marken förgiftad, vattnet kontaminerat och det som fortfarande har puls kan få en geigermätare att balla ur.

Om du har tur är du en av de utvalda som lever en idyllisk tillvaro i en av Vault-tecs underjordiska skyddsvalv tillsammans med ett tjog andra bunker-buddies i matchande overaller. Lite som ett inavlat dagis.

Efter ett par hundra år blir det förstås lite enahanda, och man kan bara hångla med sin kusin så många gånger innan man tröttnar.

Men det är ändå att föredra framför att bo ovan jord och dela ödemarken med förvuxna kackerlackor, välartikulerade zombier, tvåhövdade boskap och organtjuvar så slappa att de överlåter skördandet till sina hushållsrobotar.

Brotherhood of steel-sekt

Det enda som påminner om ett rättsväsende över mark är Brotherhood of steel-sekten, men dessa plåtriddare iförda Warhammer-liknande rustningar (om Warhammer-rustningar monterades på och av skrotupplag) är mer intresserade av att hamstra teknologi från tiden före Bomben.

Till deras försvar har de lyckats tillskansa en imponerande samling smörgåsgrillar.

Tv-serien Fallout är en färgsprakande, fartfylld och festlig tolkning av den klassiska dataspelsserien.

Förra året bevisade The Last of Us att det faktiskt går att göra bra live action baserat på videospel – något som tre decennier av kalkonrullar som Street Fighter, Super Mario Bros (den otecknade!) och den tyske regissören Uwe Bolls samlade verk fick mig att tro var omöjligt.

Men jämfört med emo-griniga The Last of Us är Fallout en outhärdlig optimist. Ja, världen har gått under. Än sen? Det är inget att hänga läpp över.

Serien trogen spelet Fallout

Serien är trogen förlagan, men inte bokstavstrogen. Kalenderbitare har förstås anmärkningar på tidslinjen, frånvaron av en Ron Perlman-cameo och vissa går så långt att påstå att spelföretaget Bethesda använder serien som en trojansk häst för att skriva om kanon. Utöver det vanliga ”det är för woke”-gnället.

Själv undrar jag om de köpte en AI-lösning från Temu för att rendera en ung Kyle MacLachlan, och om det verkligen är för mycket begärt att be om en enda radioaktiv jätteskorpion? Annars hittar jag inte mycket att klaga på.

Den utmärkta Amazon-serien släpptes typ samtidigt som en annan hajpad sci-fi-adaption; The three-body problem baserat på den kinesiska romanen med samma namn (kanske inte exakt samma, men min mandarin är begränsad) av Cixin Liu.

Jönsson recenserar kranvatten

På X skrev högerinfluencern Henrik Jönsson – känd för att recensera kranvatten på Youtube – att ”Det är värt att notera att de som förråder mänskligheten i The three-body problem är kommunister och klimatextremister.”

Det stämmer att det är kutym inom sci-fi att lyfta fram en samhällstrend och ”what if”-skruva det tills något brister.

Att personen som kontaktar den utomjordiska rasen i The three-body problem gjorde det som protest mot det totalitära kommuniststyret har Jönsson antingen missat eller av andra anledningar utelämnat.

Om Jönsson är övertygad om att science fiction alltid sitter på en djupare sanning kommer han tappa det när han får höra om Fallout.

Här är det nämligen inte skolstrejkande gymnasieelever som orsakar världens undergång – utan ett profithungrigt storföretag som utlöser en serie atombomber för att utplåna konkurrensen och fluffa upp kvartalsrapporten samtidigt som de bedriver Mengele-verksamhet som side hustle. 

Går att skruva till extremer

Det är värt att notera att alla ismer går att skruva till extremer, bara man vill.

Sci-fi-författare har gjort det sedan Gullivers resor. Oavsett om du är stockkonservativ eller rödgardist finns det gott om dystopier som klappar dig medhårs, men detta tycks ha flugit under Jönssons radar.

Tjusningen med Fallout har såklart aldrig varit samhällskritiken.

Spelen är öppna rollspel där den strålskadade öknen blir ett vuxenlekland där du själv får fatta moraliskt tveksamma beslut, slåss mot supermutanter, spränga utedass med dynamit och – om andan faller på – prostituera dig. 

Fallout lockar med frihet

Fallout lockar med samma frihet utan ansvar som Grand Theft Auto-spelen.

Lita aldrig på någon som spelar GTA för ”den bitska satiren” snarare än för att köra på trottoaren och plöja fotgängare.

Politiken spelar en mindre roll i Fallout. Så även i serien.

Men det går förstås att se människan och samtiden i alla dystopiska skildringar.

Beroende på hur hårt man kisar kan man se lite vad man vill.