Borgerligheten krattade manegen för nazistattacken i Gubbängen

Förra veckan förklarade Jimmie Åkesson krig mot gängen. En våldsförhärligande retorik från en man som sedan han fick makten över Sveriges regering knappt gjort någonting alls för att bekämpa sagda kriminella.  

Hans tidigare partikamrat och megafon, Chang Frick, gick steget längre och producerade en film där han instruerar om hur man kan skjuta ”guccikepsar”.

Att ta lagen i egna händer är på modet. Han blev ”veckans snackis” på ett allt oansvarigare och nervösare SVT.  

Allt var bara på skoj. 

Anföll läger med rumänska EU-migranter

Ungefär samtidigt som det hände utförde nazister en pogrom mot ett läger med rumänska EU-migranter – uppviglade av den man som kallas förtalsombudsmannen. Han har tidigare samarbetat med Frick för att ta koranbrännaren Rasmus Paludan till Sverige.  

Man anföll lägret med kofötter och kedjor. Allt filmades av nazisterna själva. Man kallade det en ”städaktion”. 

Om detta pratade vi knappt. Det högerextrema våldet trappades upp till nivåer vi tidigare främst sett i Centraleuropa. Inte i Sverige. Men offren var de som tigger utanför våra butiker. Livet gick vidare.  

Ulf Kristersson? Han sa inget alls. 

Jag varnade då för att det här beteendet riskerade att leda till lynchmobbar. Det hann inte ens gå en vecka innan nästa händelse.

Igår gick nazister till attack mot ett antifascistiskt möte i Gubbängen med tårgas, våld och rökgranater. Mötet var arrangerat av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Publiken tycks mestadels ha bestått av pensionärer. En äldre kvinna berättar för TV4 hur hon övervägt att behöva försvara sig och sina medmötesdeltagare med sin käpp. 

”Hade maximal tur i oturen. Tio slag och det blir nog inte mer än ett blåmärke. Jobbigare för pensionärerna som pepparsprejades”, skriver samtalsdeltagaren Mathias Wåg som var en av de attackerade när jag frågar hur han mår. De genomförde mötet, trots att rummet strax innan fyllts med rök och våld. 

En liten seger för demokratin. Nazisterna vann inte. Kunde inte skrämma till tystnad.

Relativiseringsapparaten i gång

Omedelbart efter sätter relativiseringsapparaten i gång. Erik Helmerson i DN skriver att ”I SD-sfären och andra delar av den yttre högern har det länge funnits en tendens att relativisera och mildra det högerextrema våldet.” 

Han börjar sedan själv relativisera det nazistiska våldet genom att jämföra det med protestdemonstrationer för Palestina. Där inget våld, inga rökgranater, ingen tårgas förekommit.  

Jag antar att det var frestande men att han insåg själv hur pinsamt det blivit om DN:s ledarsida, såhär minuter efter en nazistattack, även dragit in de fredliga miljöaktivisterna ”Rebellmammorna” i relativiseringsbonanzan – trots att det ligger i tiden. 

Jag har redan sett högerextrema trollkonton på nätet lyfta jämförelsen med klimataktivister. De vet nämligen exakt vad de gör och vilkas världsbild de talar till. 

Det här är en livsfarlig lek inte minst Liberalerna lekt där man i åratal relativiserat högerextremismen för att kunna regera med Sverigedemokraterna.

Pehrson med trötta gubbpåståenden  

Virrpottan Johan Pehrson har brummat fram sina trötta gubbpåståenden om att han tycker allt dåligt är dumt när exempel på exempel på högerextremas våld och aggressivitet – inte sällan kopplat till hans regeringsbröder i SD – radats upp.  

I över ett år har hans parti bemött hotet och hatet mot dragqueens med att de tycker all extremism är jättedålig – både från höger och vänster – därför gör de inte heller ett skit. 

Trots att Säpo i åratal påpekat att hotbilden från vänsterextremism knappt finns i Sverige. 

Tidöregeringens utbildningsminister, Mats Persson, vägrar ta ordet ”högerextremism” i sin mun utan att också omedelbart väga upp med hotet från en ”wokevänster” inte ens han själv verkar tro finns på riktigt.   

Då har man ändå lyft konkreta fall som att ovan nämnda ”förtalsombudsman” trakasserat universitetsanställda och skrämt bort medstudenter. 

Om man om och om igen intalar sig att en yxa och ett vattenpass är samma sak så har man snart inte många verktyg kvar i den demokratiska verktygslådan. 

Då blir en fredlig klimatprotest likvärdig ett överfall med våld, tårgas och rökbomber från nazister.

”Sverige hade somnat in i en samförståndskultur, i konsensus, en övertygelse om att det finns värden vi helt enkelt inte behöver diskutera”, skrev Simon Bank tidigare i veckan för Aftonbladet Kultur. 

Hans text handlar om SVT:s ”Smärtpunkten” en TV-dramatisering om Lars Noréns teateruppsättning av ”7:3” där mästerregissören på nittiotalet sätter upp en teater med nationalsocialistiska brottslingar som senare begår grova brott.  

Bank refererar till franske filosofen Michel Serres vilket jag antar är anledningen till att texten appellerat till så många människor i offentligheten som tror de är smarta. 

För delar av den skriker snarare ut hur mycket det svenska normsamhället tycks ha glömt och hur effektiv relativiseringen varit de senaste decennierna. 

”I Italien eller Frankrike hade jag kunnat fastna i vildsinta mediedebatter mellan levande kommunister och fascister, antisemiter och intellektuella, men här hemma behövdes inga argument någonsin slipas”, fortsatte Bank.  

Och här började jag undra om vi levt i samma Sverige – eller ens i samma nittiotal.  

Misshandlades av regeringsunderlag

Ett nittiotal där risken att misshandlas av de som senare blev både regeringsunderlag och Nordiska Motståndsrörelsen och inte bara demonstrerade på våra torg utan också var en direkt fara på våra gator för alla de såg som ”rödingar”, bögar eller bara orena rasmässigt var påtaglig. 

Ett nittiotal när deras husband Ultima Thule hade inte en utan två singlar på försäljningslistan samtidigt. Så utbredd och normaliserad var den svenska främlingsfientligheten. 

Ett nittiotal där vi också, till skillnad från nu, gick man ur huse för att protestera mot rasism av den högst rimliga oslipade argumentanledningen att det här med att behandla medmänniskor illa utifrån härkomst och hudfärg inte är något bra – och så är det med det. Så även Folkpartisterna.

Expo, som ska ha varit en måltavla för attacken i Gubbängen, grundades 1995. Två år innan Noréns uppsättning, Simon Bank. 

Det slipades på argument hela nittiotalet. Ni, Sverige, slutade bara lyssna. Började relativisera. Tala om lika goda kålsupare. Att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna var lika illa. Ni kunde se mellan fingrarna med lite rasism och våld så länge som det kom från era killar, era bröder, söner, fäder.   

Det var i högsta grad ett ideologiskt projekt, inte en naivitet.

I Reinfeldts värld

I Fredrik Reinfeldts bok ”Stenen i handen på den starke” från samma år som Expo grundades hade den här relativiseringen redan påbörjats. I Reinfeldts värld var grafen från normal till förtappad följande: 

Normsamhälle, alltså vi laglydiga svenssons.  

Högerextremister – vanliga killar, våra barn, som bara är i behov av en fadersgestalt så blir det bra.  

”Diverse invandrargrupper”, dumma för att de bråkar med nazister och det är inte ens fel att två träter.  

”Vänsterextremister” – i Reinfeldts värld allt från AFA till, faktiskt, Grön Ungdom. Fullständigt förtappade och på inget vis räddningsbara. En fara för samhället. 

Det här var alltså svensk borgerlighets sista bastion mot högerextremismens världsbild. Han som avskytts av sina efterträdare för att han vägrade ge en tum till SD. Då förstår ni kanske hur brant fallet blir sedan. 

Den här bilden återkommer i den borgerliga verklighetsbeskrivningen under hela nittiotalet. Förmodligen är den ännu äldre. Men den är grunden för svenska liberalers problem att hantera högerextremism, hur våldsbejakande den än blir.  

Vänstern är i deras ögon ännu större avvikare och en större fara – oavsett vilken vänster. 

Gå med på lite högerextremism

Därför kan man gå med på lite högerextremism så länge som högerextremisterna går med på att sänka skatten, slå sönder välfärden, låta fackförbunden brinna och skeppa ut vinster till marknadsskoleägarna.  

Det enda som egentligen spelar någon roll i det vi kallar svensk borgerlighet. 

Och högerextremisterna? De är i högsta grad medvetna om den verklighetsbeskrivningen. Använder den för att få komma in i värmen.

Vi har desperat försökt påtala den här utvecklingen i decennier. I stället höjde man då upp förvirrade ”samtalsaktivister” utan fungerande ideologisk karta eller kompass som landets intellektuella. Så sent som i lördags hade vi en sådan ”vildsint mediadebatt” som Simon Bank efterfrågar på Kulturhuset i Stockholm. 

Där firade man någon sorts jubileum över att en småknäpp konstnärlig ledare försökt flytta ett par Tintinalbum 2012. 

På panelsamtalet ville man tala om ”rasism mot svenskar”, och strategin man hade för att göra det var att upprepa nedsättande ord om svarta – i yttrandefrihetens namn – trots att en man i panelen uttryckligen bett dem sluta. 

Svensk antifascism i Tidösverige 2024. 

Åkesson gjorde sig själv till offer

Jimmie Åkessons svar på attacken mot det antifascistiska mötet var att omedelbart göra sig själv till offret. Han har, tillsammans med övriga Tidöpartier, varit med och skapat det politiska landskap där Nazisterna i Gubbängen tror att deras agerande är ok.  

Han var den som blåste i startvisslorna: när han förklarade krig, när hans partikamrater förföljt sagoläsande dragqueens, när de som byggt upp hans mediesfär började mana till att beväpna sig. 

Tyvärr kommer förmodligen även den här händelsen relativiseras sönder. De kampsportstränade nazister som utförde attacken jämföras med fredliga miljöaktivister. 

Kanske bjuds de in till ”Veckans snackis”? 

Händelsen på Kulturhuset i lördags kommer förmodligen få större medieutrymme och räknas som ett större kultursidestrauma för svenskheten än att svenska nazister på en vecka utfört flera våldsattacker. För där är vi nu. 

Sådan är vår kulturkanon.