Använd mitt efternamn när du säger att jag hatar Cyklopernas land
Dante Löfmarck svarar Andreas Siotis angående Cyklopernas land och stockholmare.
REPLIK. ”Lärdomen i texterna är att ”Cyklopernas land” är ett dåligt program”. Så skriver Andreas Siotis i Arbetet om min text i GP och Sven Holmbergs i ETC.
Om Holmbergs åsikter om ”Cyklopernas land” kan jag inte uttala mig. Men var i min text har jag fällt ett kritiskt omdöme om programmet?
Min text är ett resonemang kring bevekelsegrunder för att ägna sig åt kultur. Jag kritiserar en kultursyn där kändisskap och tillhörighet motiverar den kulturella verksamheten.
Ingenstans tillskriver jag medverkande i ”Cyklopernas land” – ett program jag för övrigt uppskattar – nämnda motiv.
Tone Schunesson är först och främst en seriös författare. Trots att jag inte uppskattar allt vad Elis Monteverde Burrau skrivit betvivlar jag att en medverkan i en tyckarpanel är målet för hans författarskap.
Christopher Garplind har i sin tur skapat ett programkoncept som bidragit till kulturbevakningen i Sverige.
Siotis bortser från poängen
Siotis bortser från poängen med min text och för i stället ett resonemang kring stockholmshumorns överlägsenhet över den skånska.
Sveriges roligaste person är rapparen, poddaren och malmöiten Färska Prinzen, men Siotis har rätt till sin felaktiga position.
Att ytliga bevekelsegrunder inverkar negativt på kulturen har dock ingen relation till det resonemang Siotis framför.
Om Siotis felläsning bestod i ett mindre missförstånd hade jag låtit det passera, men vad jag har fört är en övergripande kritik av ett bredare fenomen.
Att resonemang som befinner sig på en abstraktionsnivå tolkas som en kritik av enskilda individer och företeelser omöjliggör en givande diskussion.
En fungerande idédebatt förutsätter att kritik av fenomen inte vantolkas som småsinta personangrepp.
Nämns med förstanamn
Slutligen är Siotis inlägg andra gången jag omnämns i Arbetet och vid bägge tillfällen har jag benämnts med mitt förstanamn.
Möjligen är detta grepp från tidningens sida ett sätt att ge texterna är en ungdomlig talspråkskaraktär.
Ifall jag i framtiden omtalas i Arbetet hade jag dock fördragit att benämnas med mitt efternamn.
Användandet av förnamn ger texter en personligt anslag, opassande i det offentliga samtalet.