I förra veckan fick vi veta att en regeringsutredning vill återinföra stupstocken i sjukförsäkringen. Vi fick också se hur stora delar av vägnätet kollapsade under trycket av snö, urspårade upphandlingar och vanskött underhåll.

Men i tidningar, radio och tv är ingenting är så viktigt som om transpersoner enklare ska få byta juridiskt kön.

17 april avgörs frågan i Riksdagen och helt uppenbart kokar det i skallen på politiker, debattörer och förståsigpåare. Ska man tro medieuppgifterna så håller Ulf Kristersson på att förlora sitt parti på kuppen.

Det är faktiskt obegripligt.

Släta Barbie-underliv

Missförstå mig inte, frågan är inte oviktig för människorna det berör.

Men är det rimligt att svensk offentlighet dag ut och dag in havererar om huruvida det är rimligt att respekten för självidentifikation ska vara vägledande när man gör om den över 50 år gamla könstillhörighetslagen?

Frågan handlar alltså inte om könsbyte i en kroppslig mening utan om att individen själv ska få ändra i ett register. Inte oviktigt, eftersom det i dag krävs en långvarig kontakt med den könsbekräftande vården för att få lov att korrigera kön i folkbokföringen. Dessutom krävs diagnosen transsexualism.

Det som väntar är alltså ett ganska odramatiskt drag för att underlätta för en väldigt liten grupp. Ytterst handlar det om att minska lidandet bland transpersoner, få bort godtyckliga vårdprocesser och långa utredningar.

Odramatiskt skrev jag, men det stämmer förstås inte. I debatten talas det nu om att vägen ligger vidöppen för en tillvaro där folk har dubbla könsorgan – både snopp och snippa – eller helt enkelt skaffar sig släta Barbie-underliv.

Säpo är inte oroade

På Expressens debattsida deklarerar Jimmie Åkesson med sedvanlig fingertoppskänsla att samhället gör tummen upp för att dömda pedofiler ”utan problem ska kunna söka sig till förskolan och arbeta med barn och unga”. En ny könstillhörighetslag kommer dessutom möjliggöra för gängkriminella att helt radera sitt kriminella förflutna, tror SD-ledaren.

Och i TV4:s morgonsoffa sitter Hanne Kjöller och hävdar att transsexuella uppträder sektlikt och smittar varandra.

Låt oss nu anknyta lite grann till verkligheten.

Sverige är sist i Norden med att införa en könstillhörighetslag som bygger på självidentifikation. I 17 år har man stött och blött frågan (”Det går för snabbt!”, ojar sig givetvis figurer som tycker stora ingrepp i den personliga integriteten ska snabbutredas och -beslutas).

I Norge och Danmark infördes könstillhörighetslagar som baseras på självbestämmande 2016 respektive 2014. I Norge har ungefär 400 personer årligen ansökt om juridiskt könsbyte. Två tredjedelar genomför sedan bytet.

Det har, enligt en utredning från Riksdagens utredningstjänst, inte framkommit några exempel på att lagen missbrukats av kriminella personer i våra grannländer. Svenska polisen, Säkerhetspolisen och Skatteverket har i sina remissvar inte heller uttryckt någon oro.

Ointresse för transpersoners liv

Är man vidare intresserad av verkligheten – hur blir det med omklädningsrummen och kvinnofängelserna? – kan man läsa juristen Robin Nilsens gedigna genomgång av juridiken bakom lagen. Han noterar att det till exempel blir enklare att neka tillträde för personer som är födda män som vill in på kvinnoanstalter än vad det är i dag.

Det kan ju vara så att politikerna från M, S, L, MP och V som tänker rösta för lagen begriper det. Att det inte är könsbytta pedofiler på dagis och folk med dubbla könsorgan som är Magdalena Andersson eller Ulf Kristerssons drivkraft i det här.

Nå, det finns förstås farhågor som går att ta på större allvar än oron från folk som tror alla hbtq-personer är latenta pedofiler och som tycker det är äckligt att inte säkert veta om tjejen på bussen verkligen, verkligen, verkligen har en vagina mellan benen.

Vad beror det på att fler flickor i dag tvivlar på sin könsidentitet? Hur ska man förstå att så många unga med könsdysfori även har psykiatriska diagnoser, som depression och autism?

Det där är verkligen viktiga saker, men precis som Aftonbladets Susanna Kierkegaard skrivit så är det inte ett argument mot möjligheten att erbjuda transpersoner självbestämmande.

Hur illa ställt det är med transpersoners hälsa och livsvillkor är heller ingen hemlighet men intresset har fram tills nu, lustigt nog, varit svalt.

Den som läser de nationella folkhälsoenkäterna vet också att det bland hbtq-personer i Sverige är ungefär dubbelt så vanligt med ångest och depression jämfört med hos heterosexuella. Risken för självmord är upp emot fyra gånger högre. Risken för missbruk är också högre än bland heterosexuella.

En teknisk manöver – att enklare få ändra sitt personnummer – är förstås inte någon universallösning för det där, men för några människor kan det göra livet lite enklare.

Det borde faktiskt räcka som argument för att rösta ja till könstillhörighetslagen nästa vecka.