Som väntat sänkte Riksbanken inte räntan den här gången heller.

Någon lindring blir det alltså inte i den hårda ekonomiska press som många löntagare lever under. De ekonomiska förbättringar som skulle varit möjliga vid en räntesänkning förvandlas därmed i stället till fortsatta höga bankvinster till storbankerna.

Och pressen på löntagarna består.

Visserligen anser riksbanksdirektionen i en kommentar att den höga räntan nu tvingat ned inflationen och att vi snart går mot ljusare tiden.

Samma sak sa man i januari, efter förra gången som Riksbanken vägrade sänka räntan.

Riksbanken jagar sin egen svans

Men trots att det alltså inte längre har någon större effekt på inflationen väljer ändå Riksbanken att fortsätta hålla räntan hög.

Se på följande graf från LO-ekonomen Torbjörn Hållö. Den visar måttet KPIF, det mått på inflationen som har rensats från den inflation som skapats av Riksbankens egna räntehöjningar och som Riksbanken sedan 2017 har som styrvariabel.

Efter den höga inflationschocken förra året har KPIF stadigt vandrat nedåt och ligger i dag i paritet med inflationsmålet.

Men Riksbanken låter ändå den höga räntan bestå.

Det betyder att måttet KPI, det mått där allt inklusive effekterna av Riksbankens egen ränta finns med, numera till största delen beror på att Riksbankens räntehöjning har gjort det dyrare för folk att bo.

Som synes i grafen nedan består närmare bestämt 57 procent, den blåa delen av diagrammet, av den inflation som skapats av Riksbankens egen räntepolitik.

Och att få ned effekterna av en uppressad ränta rår man inte på genom att fortsätta hålla räntan uppressad.

Allt fler ekonomer använder nu liknelsen att Riksbanken jagar sin egen svans. Och det båtar, som bekant, föga.

Gör livet surt för löntagare och företag

Men finns ingen risk att den ”riktiga” inflationen sticker i väg okontrollerat om Riksbanken skulle sänka räntan, som högränteförespråkarna stundom säger?

Den ”riktiga” inflationen, den vi stundom lärt oss hata, består av en kapplöpning i ökade priser och ökade löner, ett tillstånd som både knaprar på reallönerna och som hämmar landets ekonomiska utveckling.

Ett sådant tillstånd har svensk lönebildning inte varit i sedan mitten av 1990-talet.

Därefter har svensk lönebildning genomgått en monumental förändring, till största delen beroende på att fackföreningarna har funnit vägar och en enighet som höjer reallönerna i stället för att låta lönekraven jaga inflationen.

Men kvar finns Riksbankens repressiva räntepolitik som behåller pressen på människors ekonomi och som gör att företagen inte har råd att investera.

Det är en penningpolitik som försvårar för både löntagare och företag.

Vi kan inte ha en riksbank som lever kvar i en verklighet som övergavs i slutet av 1990-talet och som i dag endast bidrar till bromsad ekonomisk utveckling och ökad arbetslöshet, främst i känsliga branscher som byggbranschen.

Svenska arbetare får nu bära den ekonomiska tyngden av en Riksbank som lever i det förgångna.