ESSÄ. Nu värnar vi om det svenska kulturarvet! I väntan på en slutgiltig kanon vidtar regeringen åtgärder. 175 miljoner kronor ska pytsas ut till förskolor som anmäler sitt intresse för att köpa böcker.

880 000 böcker ska det bli och skolministern Lotta Edholm (L) tänker sig att man kommer efterfråga både ” Astrid Lindgren, Alfons Åbergs mamma och Pettson” (i intervju i SR P1). ”Det svenska kulturarvet!” utropar hon.

Ja, det svenska kulturarvet är just nu hett. SVT sände nyligen sin tv-serie om Carl och Karin Larsson. Elsa Billgren, influencern och konstnärsdottern, medverkar med sitt namn i en ny kaffebordsbok om Carl Larsson-gården. Och Astrid Lindgren-bolaget satsar digitalt med ny e-handel i stor skala.

Dags att göra en uppdaterad djupdykning i det svenska kulturarvet. Och där hittar man en hel del märkligheter.

Entreprenören Astrid Lindgren

Astrid Lindgren Aktiebolag, ägt av Astrids släktingar, skapar nu, enligt egen utsago, ”ett digitalt universum där fakta och produkter samexisterar”. Bolaget äger och förvaltar rättigheterna till Astrid Lindgrens verk, undantaget bokrättigheter som ligger kvar hos förlaget Rabén & Sjögren.

Verksamheten drivs av kärlek till Astrid, får man veta, och värdegrunden är helt i Astrids anda: Barnperspektiv, tillit, civilkurage , nyfikenhet och så, förstås, affärsmässighet. För turligt nog var Astrid inte bara författare utan också entreprenör och startade tidigt bolag.

Tanken bakom Astrid Lindgrenbutiken sägs vara att ”fördjupa upplevelsen av sagornas universum” och det gör man med råge. Det svenska kulturarvet är här omvandlat till 2 000 produkter, inte bara böcker och filmer utan även T-shirts, handdukar, trosor, spel, kepsar, ryggsäckar och gymnastikpåsar, tumblermuggar och snackboxar, dockor och gosedjur, ja uppfinningsrikedomen är oändlig.

I butiken erbjuds inte mindre 1 028 Pippi-produkter, den välkända Pippiperuken förstås men i övrigt produkter med motiv från Pippi-böckerna. Produkterna är förstås meningslösa utan bilder, skapade av tecknare. 

Illustratörens såriga relation till författaren

Det svenska kulturarvet representeras här märkligt nog framför allt av den danska tecknaren Ingrid Vang Nyman, den egentliga skaparen av Pippi-ikonen. Med sin speciella färgskala och modernistiska stil blev hon epokgörande inom bilderbokskonsten på 1940-talet och har påverkat många senare bilderboksskapare.

Ingrid Vang Nyman var begåvad. Men jobbig, tyckte Astrid, hennes författare och även förläggare. Vang Nyman var känd för sina orimliga krav på ersättning för sitt arbete, krav som nu framstår som fullkomligt rimliga. Relationen mellan författaren och illustratören spårade så småningom ur och Vang Nyman gick bort i förtid 1959 genom självmord, utfattig och deprimerad.

Under sitt liv producerade hon oerhörda mängder bilder av hög kvalitet, bl a illustrationerna till Pippi-böckerna. De som nu licensieras av Astrid Lindgren Aktiebolag som äger den ekonomiska upphovsrätten efter det att Vang Nymans efterlevande (av för mig oklara skäl) avhänt sig den.

Den respekt man visar Astrids verk och gärning har inte kommit Vang Nyman till del. Hennes bilder har förvanskats i digitaliseringar och omstuvningar, i hopkok av bilder i en ström av böcker med Pippi-prägel: sångböcker, boardbooks, kokböcker, prasselböcker, pekböcker…

Senast med boken ”Pippi räddar julen”, baserad på en tidigare okänd Lindgren-saga och illustrerad med käcka och röriga bilder av en tecknare ”inspirerad” av Ingrid Vang Nyman.

Kulturarvet till produkter

Så omvandlas kulturarvet till produkter. Och ”de älskade karaktärerna”, skapade av tecknare, blir dekorationer på paraplyer, grytlappar, hoodies och bodys. Om dessa produkter ”fördjupar upplevelsen av sagornas universum” är för mig en gåta. 

Men värdet ligger troligen i att de signalerar igenkänning, framför allt till de vuxna som vill invagga sina barn en trygg Astrid Lindgren-värld.

Det svenska kulturarvet tycks i den moderna versionen handla mycket om just trygghet. SVT-serien om Carl och Karin Larsson speglade visserligen en del av Carl Larssons mörkare sidor och hans vanvettiga kamp för att få dekorera hela Nationalmuseum med sina historiemålningar. Men mest av allt låg fokus på heminredning, trivsel och myset i Carl Larsson-gården i Sundborn.

Ett hem: Carl och Karin Larssons värld

Även Carl och Karin Larssons ättlingar (400 stycken!) äger och förvaltar sitt arv själva. Här råder en mer sofistikerad och kultiverad anda än i Pippi-landet. (Även om det känns stötande att paret presenteras som ”superkändisarna” Carl och Karin Larsson). 

Produktutveckling och licensiering pågår för fullt även här. Men eftersom redan Carl Larsson och hans fru skapade sitt eget varumärke och sålde in det till sin samtid är utvecklingen ganska förutsägbar. De klassiska bilderna på familjeliv, barn och kalas i det gröna reproduceras på textilier, posters, pussel och brickor. 

Att en bricka återger den kontroversiella målningen ”Midvinterblot” är nästan en överraskning bland allt mys. Kanske är den inte en storsäljare?

Ett försök till uppdatering är boken ”Ett hem: Carl och Karin Larssons värld” där Elsa Billgren fått pynta lite och liva upp interiörerna med skrynkliga dukar och några brödsmulor. I övrigt de vanliga interiörerna, men med mer fokus på Karin, som anses ha stått i skugga.

Att Larssons inredningsstil påverkat de svenska hemmen i stor skala tjatar man ofta om. Men man måste inte se många foton från svenska samtida arbetar-och-allmogehem från tiden för att fatta att det är en stor lögn.

Så är det svenska kulturarvet: Astrid Lindgren och Carl och Karin Larsson. Och en helvetes massa produkter.