KOMMENTAR. En bekant berättade en gång om hur hon dejtat en dogmatisk kommunist. Det hela hade slutat abrupt när han bara reste sig upp och gick efter att hon sagt ”men du måste väl hålla med om att Stalin dödade NÅGRA människor?” 

Jag läser Hanne Kjöller på DN:s ledarsida och tänker på henne.

Det hon upprörs över är nämligen den insamling med namnunderskrifter som vill se en avstängning av Israel i Eurovision Song Contest. Över tusen svenska artister medverkar. Däribland exempelvis det gamla punkbandet Rövsvett.

En annan som skrivit under är gangesterrapparen Yasin, fälld för stämplig för människorov av artisten Einar.

Här kortsluter Kjöller. ”Människorov, är det inte typ samma sak som Hamas håller på med?” skriver hon. ”Och som alltså inte, enligt kulturvänstern, utgör något skäl för bojkott eller avståndstagande”.

Jag tar inte på något vis Yasins handlingar i försvar. Men det här resonemanget förutsätter att Kjöller tycks tro att även Palestina tävlar i Eurovision Song Contest. Och att rapparen i fråga skulle vara jämförbar med mellanösterns största militära styrka.

Det kräver också att man klarar av en rätt avancerad ekvation där en enda svensk gangsterrappare kan slå ut legitimiteten i protester över dödade civila palestinier som kan räknas i tiotusental.

Det Kjöller angriper är kulturvänsterns ”enögdhet”. Jag antar att det är ett försök att spinna vidare på ännu en text i DN-genren ”så här är vänstern”. Då av Knausgård som satt fast i ”cyklopernas land”. 

Här blir det alltså en förklaringsmodell till varför det är fel att protestera mot folkmord.

Hennes väg in i den löskokta problemformuleringen är en annan tolv år gammal text på samma tema av författaren Bengt Ohlson där han gör upp med det hjärnspöke som kallas ”kulturvänster”.

Allt följer ett ganska konventionellt recept av texter i genren ”högermän som vill ha vänstercred”. Irritation över ”godhetssignalering”. En upplevd anekdotisk oförrätt där människor omkring dem helt enkelt råkar ha andra åsikter än höger. Ibland dumma, ibland bra.

Nästan varje bok av en högertyckare innehåller ett sådant trauma. Henrik Jönsson – youtubeborgerlighetens svar på Spöket på Canterville – har exempelvis, trots att han tjänat miljoner, fortfarande ett sår i sitt inre efter att någon backpacker på Möllan tyckt att det är töntigt att jobba.

Jag lider med er, men det är en direkt antiintellektuell hållning.

Kjöller beskriver hur Ohlson ”likt en patolog dissekerade” kulturvänstern och kallar honom för ”mästerlig iaktagare”. Ohlsons hela empiri?  En middag, några googlingar, en slagning i nationalencyklopedin, ett upprop om ”kulturslussen”, gnäll och lite snack med kompisar. 

Nu förstår jag ju att just Hanne Kjöller ser detta som höjden av research. 

I Ohlsons text frågar sig författaren om makten hos ”kulturvänstern” och beskriver det professionella hot som riskerar att drabba honom då han kritiserat ”kulturslussen”. Ett tramsprojekt absolut ingen mindes ens året efter frågan var på tapeten.

Låter jobbigt. Och modigt av Ohlson. Som diskussionsunderlag en topptext. Obegripligt att inte TV-eken dök upp till mötet.

Med det sagt. Förra veckan pratade jag med en bekant i konstvärldens svenska toppskikt. Hen berättade för mig att kriget i Gaza blivit en så känslig fråga i den ekonomiska överklass som konsumerar konst att man bör undvika den helt.

Från att ”free Palestine” tidigare var ett helt ofarligt dussinstatement i kulturen har det blivit något som, på riktigt, kan göra dig cancellerad bland säljare och kunder. En annan berättar att hen fått ta samtal med sin arbetsgivare på en större kulturinstitution för att hen gått i solidaritetsdemonstrationer.

En högervåg av ressentiment har blåst in i kulturlivet och är redo att rensa ut de oliktänkande. 

Ändå är det alltså de stackare som skrivit på en protestlista som är skurkarna här. Någon hyllar rapparen Sebbe Staxx när han i tidningen Dagen berättar att han ångrat sig och tagit tillbaka sin underskrift.

På Twitter jämförs han med mannen på den klassiska bild som i ett folkhav av heilande människor i nazityskland står med armarna korslagda. Bland det mest oväntade som hänt någon i Kartellen. Vilket inte vill säga lite.

Sedan sitt tillträdande driver utbildningsministern (L) ett projekt för att spåra woke-vänsterns cancelkultur på universiteten.

Vi lever onekligen i de rimligaste av tider.

Samtidigt fortsätter barnen dö i Gaza. I tusental. Av bomber, av svält, av sjukdomar. Kjöller beskriver detta som att det givetvis är ”synd” om Palestinierna. Årets understatement redan i januari.

Ett påstående som nog bara kan sägas i ett Sverige där en eskalerande debatt, år av skrämselpolitik och ett rasistiskt parti i regeringsställning börjat etablera ett svenskt konsensus att muslimer inte riktigt är människor.

Och jag förväntas alltså mitt i den bisarra kontexten istället debattera P3 Gulds ett par år gamla syn på gangsterrap?

På TV berättar biståndsminister Johan Forssell (M) – en man som av mina källor i Reinfeldtstyret bedömdes som ”för korkad för att arbeta på regeringskansliet” – stolt att Sverige drar in sitt bistånd till FN:s flyktingorgan UNRWA. 

Den norska biståndsarbetaren som uttalar sig efteråt beskriver det hela som vansinne.

En moderat ingift släkting skriver till mig att han tycker indragningen av biståndet är ”utmärkt”, från sitt varvande mellan att vara lobbyist för ett PA-företag inriktat på ”urbana frågor” och folkvald kommunpolitiker i fastighetsnämnd. 

Ett tvärsnitt av det Sverige som faktiskt bestämmer och har makt just nu.

Han vill, upprepade gånger i vår diskussion, att jag ska ta avstånd från Hamas. Jag får aldrig något vettigt svar på varför. Men för tydlighetens skull. Det gör jag. Jag tar helhjärtat avstånd från dem, så även deras bestialiska terrordåd och gisslan bör släppas omedelbart.

Kan vi nu prata om hur mitt flöde dränks av bilder på gråtande mödrar, lemlästade barn, söndersprängda sjukhus och att Sverige ser på i tystnad? Om det pågående folkmordet i Gaza?

Vad vi fick efter tolv år av frågan ”måste kulturen vara vänster”? En Bengt Ohlson som födelsedagskalasar med vår välfärdskoncernägde statsminister Ulf Kristersson.

Hur många andra i det upprop som Kjöller rasar mot som kan sägas ha gjort samma sak? Oklart. Säkert någon. Jag har inte pallat läsa igenom de över tusen namnunderskrifterna – jag är, trots allt, inte Hanif Bali.

Högern drar fram som Röda Armen och rensar akademi och kultursektor på oliktänkande. De, inte vad någon revolutionär kultursidestok sagt vid ett middagsbord på Söder, representerar den sanna kulturradikalismen. 

Men den egentliga makten ligger enligt dem alltså hos typ Sven Wollter, död sedan 3,5 år, några tjugofemåringar som läst postkoloniala studier eller Susanne Osten?

Hanne Kjöller. Väx upp.

Kan vi enas om att det åtminstone finns några komplikationer med att ha en folkfest där länder tävlar i musik samtidigt som tiotusentals civila dör och en av de tävlande är de som står för dödandet?

Att det här är problem som kanske är värda att diskutera även i ett Sverige där vår regeringskonstellation består av ett parti grundat av nazister som just nu främst vill fokusera på att fördriva muslimer ur landet?

Att det inte nödvändigtvis är så att bara för att många skrivit under en insamling av underskrifter så är det något dåligt?

Eller ska vi bara göra som den där kommunisten på daten? Ska vi bara låtsas som att Palestinas barn inte existerar för en glad festkväll?

Hur ska vi ens kunna det? Förklara för mig hur det ska gå till. Ge mig ett språk där detta går att göra.