Det finns många anledningar att hata Barbie
Stina Pettersson ser många anledningar till att glädjas över att Greta Gerwig inte Oscarsnominerades för Barbie. Hon tycker att vi måste sluta låtsas att Barbie är feminism.
Stina Pettersson är inte ett fan av filmen Barbie.
ESSÄ. Vi lever i en mörk och kall värld. Vissa filmer får Oscars, andra får det inte, om detta tvista de lärde.
Hillary Clinton, till exempel, twittrade såhär om att regissören Greta Gerwig inte nomineras till en Oscar för filmen Barbie. “It can sting to win the box office, but not take home gold. #HillaryBarbie”.
Berätta inte för mig, Hillary Clinton, vad som svider innan jag tvättat klart ögonen efter din tweet.
Clinton blandar ihop kvalitet och profit som äpplen och päron. Att “vinna” biljettförsäljningen gör inte automatiskt regissören berättigad till en Oscar, ingen tycker det.
Det är ett medvetet missförstånd från den tidigare presidentkandidatens sida, lite typiskt.
Berättigande är ett tema hon återvänder till. Att likställa orättvisan i att Barbies regissör inte får vinna en Oscar med att hon själv inte blev president.
Sammanblandandet av sitt egna imaginära proportionerliga valssystem och USA:s faktiska, är inte bara pinsamt, det är också ett riktigt dåligt argument om man faktiskt vill förändra det amerikanska valsystemet. Håll Barbies potentiella Oscars borta från den debatten!
Lämna Barbie bakom oss
Personligen är jag glad. Jag hoppas att vi nu kan lämna Barbie bakom oss, både som film och som feministisk epok. Jag är inte den enda.
Performancelegenden Marina Abramović har fått manstidningen GQ:s Man of the Year pris. Ett klipp från intervjun har blivit viralt, där säger hon ”I really have problem with ze Barbie. I mean, everybody loves so much. It was not my culture.. I never liked dolls, when I grew up I was playing with ze invisible beings and shadows. I never liked objects. That’s why I became performance artist.”
Kanske är det rentav skadligt att ge en performanceartist medialt utrymme. Men att se det här klippet är för mig som att andas frisk luft.
Hatat Barbie
Jag har hatat Barbie av många anledningar. Dels är det en barnfilm som låtsas vara för vuxna, vilket är obehagligt.
Dels är det en amerikansk barnfilm, och amerikansk barnkultur är mycket sämre än svensk. Vi såg alla bättre skit än det här när vi var tre år.
Pippi har sina problem, men om filmerna om henne skildrar saker som små barn tycker är skojiga, så handlar amerikansk barnkultur ofta om att trycka ner vuxenproblem i barn- eller leksakskroppar, inklusive moralkakor och könsroller.
Barbie är inget undantag.
Regissören, Greta Gerwig, kommer inte kunna göra mig nöjd i sin #starkkvinna förebildshets förrän Barbie kan lyfta sin häst på raka armar. Allt förutom det är feministisk backlash.
Så vi kan sluta låtsas att vi måste älska Barbie bara för att vi är feminister och det är synd om USA. Och vi kan sluta låtsas att Greta Gerwigs och hennes kille Noah Baumbachs monologer är något annat än ett störigt pedagogiskt drag som tyvärr verkar bli värre med åren.
De dumma pauserna i handlingen för lite ideologi-undervisning är värdiga Nordkorea, som en libtard skulle sagt. Monologerna håller så otrolig låg nivå! De som inte håller med är lätta att stämpla som idioter, de som håller med får absolut inget att bita i.
Låtsats bli upprörd över utebliven Oscar
När man nu ska låtsas bli upprörd för att Barbies regissör inte vinner Oscar för regi skrattar jag gott. För jag hatar Barbie allra mest för att den förstörde Greta Gerwig för mig.
Jag hade blivit rasande om denna skitfilm gett henne en Oscar för regi.
Om man googlade Gerwig i somras under Barbiehetsen blev Google- loggan rosa och små fyrverkerier smällde påskärmen, över hennes tidigare produktion. Jag grät.
Tidigare har Gerwigs filmer skildrat tappra försök till kvinnlig självständighet så mycket smartare. Dess fördelar, men också ärligt talat dess nackdelar. Gerwig har tidigare kunnat fånga baksidorna utan att man blir sugen på lobotomera sig själv för att komma undan.
Hennes skådespel i filmen Frances Ha (2012) har gjort mycket för unga fuck-up kvinnor.
Hennes långfilmsdebut som regissör, Ladybird (2017), är en ganska perfekt film om allt som barn med underbara föräldrar tar för givet innan livet kommer i kapp dem.
Little Women (2019), hennes senaste film innan Barbiebomben, skildrar en kvinna som väljer att sätta sig själv och sin barndom i främsta rummet. Underbart, men kanske lite ensamt.
Barbie fetischserad som Mattell
Gerwig hymlade aldrig med att friheten har ett pris. Tills Barbie, då självständigheten blev lika fetischiserad som leksaksjätten Mattels produktkatalog.
Barbie skulle i och med filmen bli en ny, inkluderade, docka som kunde ta till sig all kritik och spotta tillbaka den på dig i en helt avväpnad skepnad. Den perfekta varan i vår tid, där kritik bara bidrar till hype. Det är vad företagen vill att feminism ska vara.
En typ av låtsas-radikalitet som inte förändrar någonting. Jag ville aldrig att det skulle fungera.
Det är en typ av feminism där ingenting får kosta något på riktigt, inga svåra val behöver göras. Motsatsen till strävan efter frihet i ett patriarkat, det är feminism utan kamp.
Osminkad image PR-jippo
I min sorg har jag sett de små problemen överallt. Som när Pamela Anderson i veckan meddelade att hon släpper ett hudvårdsmärke, vilket får oss alla att misstänka att hennes osminkade nya image bara var ett marknadföringjippo.
Min åsikt är att reklam är fult och inte ska ha någon plats i vackra Pamelas ansikte. Det hela är tråkigt, för jag älskade när hon var osminkad. Trodde att det var början på en estetiskt tilltalande kamp.
Jag har alltid sagt att jag ska lära min sminka mig innan jag fyller trettio, men åren går, min hjärna stelnar. Det kommer nog inte hända.
Jag behöver förebilder att tänka på när folk undrar varför jag ser så trött ut. Jag saknar den osminkade feminismen så att det skär i mitt bröst.
Under de senaste tio åren har feminismen blivit peak-cool, för att sedan korrumperas av chefer och annat otyg. Sen blev den marknadsföring för smink och kommers, för att sedan bli peak-töntig. Den stora symbolen för töntigheten är Barbie.
Det får inte fortsätta, för feminismen är livsviktig.
När nu till och med Hollywood verkar spy på Barbie kan kanske feminismen bli trendig igen? Underground, osminkad, hatad, ful, trött, queer, självklar.
Jag har längtat.
