Från tidiga 20-årsåldern hade Patrik börjat få panikattacker.
Industriarbetaren Patrik var nära att ta sitt liv: ”Pojkar ska inte gråta”
Hjärtrusningar och tryck över bröstet. Industriarbetaren Patrik Sahlin insåg inte att de fysiska symtomen berodde på att han mådde psykiskt dåligt. Till slut ville han inte leva längre. I självmordsstatistiken är arbetarmän tydligt överrepresenterade.
Industriarbetaren Patrik Sahlin i skånska Sösdala trodde inte att de där ihängande känslorna av meningslöshet gick att göra så mycket åt. Han var van, periodvis under sitt liv hade han mått dåligt.
– Det var som det var. Jag reflekterade inte så mycket över det. I min värld pratade man inte om sådant. Jag är uppvuxen med inställningen att pojkar inte ska gråta.
Skickades hem med diagnosen stress
Från tidiga 20-årsåldern hade han börjat få panikattacker. Han minns fortfarande första gången, hur rädd han blev. Det fruktansvärda trycket över bröstet, hur hjärtat rusade och att han fick svårt att få luft. Han misstänkte hjärtattack och åkte in till akuten. Men väl där hittades inget fel. EKG:n visade normalt.
Efter några timmar skickades Patrik hem med diagnosen ”stress”. Ingen uppföljning från vårdens sida gjordes, inga obekväma frågor ställdes, vardagen fortsatte.
– Det hände en gång till. Men fortfarande sa de bara att jag var stressad, även om jag inte kände mig särskilt stressad.
Trots många fina stunder i livet kom återkommande perioder då allt var grått för Patrik Sahlin.
Han slutade söka akutvård
Efter några gånger lärde sig Patrik Sahlin att även om attackerna var oerhört obehagliga skulle han inte dö. De klingade ju av efter en stund. Han slutade söka akutvård. Och livet pågick. Han gifte sig och fick jobb på Backer Group, som sysslar med bland annat värmesystem. Trivdes och jobbar kvar på samma arbetsplats än i dag. Fick två barn ganska tätt. Köpte hus i samma by som fabriken.
Men trots de många fina stunderna kom återkommande perioder då allt var grått. Regelbundet kom de där hjärtrusningarna.
Så hände något fruktansvärt på jobbet. En arbetskamrat, en av dem som Patrik Sahlin ofta hade småpratat och fikat med, var plötsligt borta. En morgon dök han helt enkelt inte upp.
– Vi fick reda på varför genom att det är några kollegor som är deltidsbrandmän. De hade varit där under natten, visste att det var suicid.
Det var en chock för alla. Ingen hade sett tecknen, ingen hade förstått. Hur kunde de inte ha märkt, alla kollegor? Hur länge hade han känt så här, arbetskamraten?
– Arbetsgivaren hanterade det bra. De som ville erbjöds samtal. Vi pratade en del oss emellan också, men mer om honom än om oss själva.
”Du tänker väl inte ta livet av dig?”
Det där startade något hos Patrik, kan han se så här i efterhand. I backspegeln förstår han att han var svårt deprimerad redan då, men kollegans handlande satte i gång konkreta grubblerier.
Kanske var det en lösning att följa i samma spår och bara ta slut på allt? Det fanns ju ändå ingen mening. Patrik kände sig mest som en börda.
– Det gick så långt att jag hade hela planen klart för mig, visste exakt hur jag skulle avsluta mitt liv. Men jag vill inte prata mer om det, det blir för jobbigt.
Patrik Sahlin hann dock inte, han hade tur. En arbetskamrat, vars flickvän just hade fått hjälp för en svår depression, såg. Nu kände han igen henne i Patrik som var sur och irriterad för jämnan. Svarade kort, skrattade inte, höll sig för sig själv.
– Kollegan tog undan mig en dag och ställde frågan rakt ut: ”hur mår du egentligen? Du tänker väl inte ta livet av dig? För ditt beteende liknar faktiskt min tjejs.”
Patrik hade kunnat rycka på axlarna och förneka där och då. Men kollegan var påstridig och fick honom att sätta ord på hur han egentligen mådde. Chef och personalavdelning kopplades in. Patrik kördes till vårdcentralen samma dag.
– Jag berättade allt det där som jag tänkte, utan filter. Och jag fick hjälp.
Under 2022 dog 1 254 personer av säkert fastställda suicid i Sverige, enligt Folkhälsomyndigheten. Omkring ytterligare 15 000 försökte. Bland de drabbade var omkring 70 procent män.
Statistiken ser liknande ut år efter år: män är ständigt överrepresenterade. Ändå upplever kvinnorna, när samma myndighet gör folkhälsoundersökningar, sin psykiska hälsa som sämre än männen. Betydligt fler kvinnor än män söker också vård för psykiska besvär och fler kvinnor än män tar antidepressiv medicin.
Det tyder på en könsskillnad: kvinnor upplever sig må mer dåligt, söker hjälp för det och får också mer stöd. Männen lider i tysthet, ofta utan att ens formulera symtomen för sig själva.
Sjuksköterskan Sara Blom.
Risken högre bland arbetarmän
En som har fördjupat sig i denna skillnad är Sara Blom. Hon är sjuksköterska i grunden men forskar numera vid Göteborgs universitet. Förra året la hon fram en doktorsavhandling på temat.
Ett tydligt resultat av Sara Bloms studier, där närmare 9 000 personer har svarat, är just att män med depressionssymtom i lägre grad anser att de är i behov av vård – och också mer sällan söker det.
– Att många inte upplever att de behöver vård, trots att de har symtom, visar att vården behöver arbeta uppsökande och förtroendeskapande. Det behövs också kunskap om hur inställning till vård påverkas av maskulinitetsnormer, sa hon i samband med att avhandlingen presenterades.
Det visar avhandlingen
Sara Bloms avhandling visar också att utbildningsnivå påverkar.
Män som inte studerat på högskolenivå och de som hade en låg kunskapsnivå om psykisk ohälsa visade sig vara minst benägna att söka vård.
Skillnaderna i utbildningsbakgrund är tydlig även i Folkhälsomyndighetens självmordsstatistik. Antal självmord per 100 000 personer är ständigt högre bland de med kortare utbildning än de med längre utbildning. Det gäller både män och kvinnor.
Folkhälsomyndighetens årsrapport 2023,”Folkhälsan i Sverige”, visar att självmordsfrekvensen år 2021 var dubbelt så hög bland personer med förgymnasial utbildning som bland personer med eftergymnasial utbildning.
”Som fackligt förtroendevalda behöver vi lära oss mer”, säger Patrik Sahlin som är skyddsombud. Här med sina fackliga kamrater i verkstadsklubben: Från vänster Patric Myrberg, sekreterare, Jonas Andersson, ordförande, och Anders Johansson, vice ordförande.
Antidepressiv medicin
Åter till Patrik Sahlin. I mötet med läkaren ordinerades han direkt antidepressiv medicin och psykologsamtal. Sjukskrivning kom också på tal, men det ville inte Patrik.
– Jag är en social person i grunden, jag hade bara mått ännu sämre om jag hade suttit hemma.
Nu har det gått drygt tio år. Patrik Sahlins depression läkte så småningom ut, men han förstod att något ändå inte vara i balans. Efter några år sökte han utredning och fick adhd-diagnos.
Med rätt medicin känner han sig mer stabil, även om han fortfarande kan få panikattacker. Men han vet ju numera vad det är och förstår sig själv bättre. Och så har han börjat engagera sig som volontär inom organisationen Suicid Zero. Han har gått deras grundkurser, lärt sig massor om psykisk ohälsa och självmord.
– Jag är ute och pratar om det och om mina egna erfarenheter. Det finns så många myter som vi behöver slå hål på.