Det finns ett skräckscenario jag tänker på ibland.

Året är 2030 och Sverige har fortfarande Elisabeth Svantesson som finansminister. I brist på framtidstro väljer allt fler unga att inte skaffa barn. Fler och fler ur generation köttberg behöver flytta in på hemmet. På äldreboendena kutar personalen mellan rummen med andan i halsen.

Det är ingen munter bild, nej. Men dessvärre är den realistisk.

Det blir i alla fall plågsamt tydligt efter att ha läst LO:s nya rapport Välfärdsgapet som skissar upp bristerna i den svenska finansieringen av de gemensamma trygghetssystemen.

Ödesfrågorna är två: den demografiska utvecklingen och statsbidragens storlek. Pust. Men häng med nu.

Att värna välfärden kostar multum

Låt oss börja med den förstnämnda. Sveriges befolkning, den blir bara äldre och äldre. Om bara sju år väntas antalet 80-åringar ha ökat med hela 40 procent, tiotusentals fler åldringar som behöver hemtjänst eller plats på ett äldreboende. 

Och vilka ska ta hand om dem? Bra fråga. Eftersom gruppen 0-19 åringar istället krymper har vi något av ett problem. Några nya invandrare vill Sverige heller inte ta emot.

Tvärtom. I stället utvisar regeringen de som idag jobbar i den svenska välfärden, för att de tjänar för lite. Att höja lönerna verkar tydligen inte vara ett alternativ.

Det för oss osökt över till det andra problemet – den bristande finansieringen. Eller mer specifikt, de fullkomligt otillräckliga statsbidragen.

Storvarsel i välfärden

När Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) inför höstbudgeten 2024 räknade på behoven för välfärden landade notan på lite drygt 28 miljarder.

Regeringens motbud blev bara 10. Nu varslas det i skolan, vården och omsorgen.

Gapet är dock ingenting om man jämför med de 51 miljarder som LO bedömer kommer att krävas för att bibehålla välfärdens kvalitet 2030.

Då pratar vi alltså inte ens om några extra resurser som kan, vad vet jag, pressa bort minutscheman från hemtjänsten, utan bara behålla dagens nivå. Är någon nöjd med det?

Regeringen vill stoppa skattehöjningar

Om hela skräckscenariot så slår in, och även efter nästa val har Svantesson som finansminister ser möjligheterna för den nivåns finansiering avlägsen ut.

Hos den moderata ministern finns inga ambitioner att säkra statsbidragens storlek i linje med inflationens och demografins vågor. 

Moderaternas syn på kommunernas och regionernas uppdrag har alltid varit, och kommer nog alltid vara, att det ska “effektiviseras” och “prioriteras” skiten ur varenda öre. 

I brist på tillräckliga statsbidrag kanske ljusningen finns i att vissa kommuner och regioner själva höjer skatterna för att ta ansvar, även om det slår hårt mot låginkomsttagare. Men icke, om Svantesson får bestämma. 

För bakom kulisserna har regeringen nu gett den så kallade utjämningskommittén uppdrag att utreda ett skattehöjarstopp för kommuner och regioner. Kranen dras åt från båda håll. Kvar finns bara nedskärningar.

Om ingen gör något annat, det vill säga.


Naomi Grossman praktiserar på Arbetets ledarredaktion inom ramen för Aftonbladets ledarskribentsutbildning.