”Gunnar Strömmers aktivism är samma gamla höger”
Rättighetsaktivism säkrar inte rättsstaten, skriver s-jurister.
Gunnar Strömmer (M).
Justitieminister Gunnar Strömmers resa har beskrivits många gånger.
Rättighetsaktivisten som blev statsråd med uppdraget att genomdriva den mest repressiva politiken i mannaminne.
Många tycker sig se en paradox. Det har till och med framförts att Strömmer blivit den politiker han själv varnade för.
Men synsättet bygger på felaktiga antaganden. Strömmer skapade tillsammans med andra högersinnade opinionsbildare organisationen Centrum för rättvisa år 2002.
Stödet kom bland annat från stiftelsen Fritt näringsliv, liksom från Tetra Paks Hans Rausing.
Liberaler hoppas för mycket
Att näringslivet betalade var ingen slump. Miljardären Robert af Jochnick uttalade till exempel att han nog var ”en av deras huvudsponsorer” och motiverade det med att det socialdemokratiska maktinnehavet skapat en snedvridning där ”individens rättigheter, exempelvis äganderätten, har fått stryka på foten”.
Stärkt äganderätt utesluter dock inte en politik för ökad repression.
En annan sak är att liberaler ofta hemfaller åt förhoppningen att domstolarna genom ett stärkt rättighetsskydd ska värja den enskilde från den politik de själva bedriver i regeringsställning.
Det har nästan blivit en liberal ledarskribent-genre att sätta hoppet till att Strömmers bakgrund som rättighetsaktivist ska fungera som någon sorts garant mot sverigedemokratisk politik.
Problemet är att det är fullt möjligt att förena ökad maktdelning och rättigheter med stärkt repression.
Maktdelning ingen demokratisk garant
Maktdelning har historiskt sett banat väg för allt möjligt. Till kategorin länder med stark maktdelningstradition hör till exempel USA.
Där accepterade högsta domstolen massinternering av japanskfödda amerikaner under andra världskriget.
USA — med dödstraff, folkrättsvidriga krig mot andra länder och en regering som tills för några år sedan bestod av i stort sett enbart storbolagsdirektörer — visar att maktdelning är fullt förenligt med alla möjliga uppfattningar.
Att den ryska författningsdomstolen, tillkommen år 1993 som en maktdelningsreform i efterdyningarna av sovjetkommunismens sammanbrott, för ett par år sedan fann att krigsförbrytaren Putin kan sitta kvar som president fram till år 2036, förstärker bilden av maktdelning som en oberäknelig bundsförvant till demokratin.
Samma gamla Strömmer
Strömmers förflutna som rättighetsaktivist utgör varken hängslen eller livrem för demokratiska värden.
Värnandet om demokratin är en praktik som avgörs av hur många vi är som är engagerade i politik, fackföreningar och föreningsliv.
Det felaktiga antagandet att stärkta rättigheter skulle kunna motverka en auktoritär utveckling i Sverige verkar nästan användas för att legitimera samarbetet med Sverigedemokraterna.
Men ett samhälle där rättighetstänkandet styr det politiska samtalet, där svaret till och med på den pågående klimatkatastrofen tycks vara att vi ska stämma staten, skapar en grälsjuk juridik och en apolitisk politik.
Vi får ett land med fler Ruth Bader Ginsburg-tygpåsar än fackföreningsmedlemmar. Vilka samhällsintressen gynnas?
Strömmer har inte blivit den han varnade för. Problemet är att han är den han alltid varit.
