Jag vet inte om någon i Sverige fortfarande minns kanalen The History Channel.

Hade man tur med kabel-TV:n kunde man en gång se ett myller av dokumentärer på kanalen, inte minst om Rom och andra världskriget.

Hur populära dessa ämnen än må vara bland killar höll det inte i längden. Ägarna ville vad ägare brukar vilja: gå med så mycket vinst som möjligt.

Historikerna åkte ut. Man satsade i stället på vad folk ville ha: sensation och konspirationsteorier. Ancient Aliens, en serie på hela 19 säsonger där dårpippis spekulerar om att allt i världen egentligen skapats av utomjordingar, blev en stor hit.

Samma öde drabbade kanalen TLC, en förkortning som ironiskt nog står får The Learning Channel, som gick från ett uttalat mål om bred folkbildning till Honey Boo Boo och Sister Wives. Eller MTV, för den delen. En gång musik, i dag högst oklart.

En liknande resa tycks ha drabbat svensk politik.

Gränslöst tal till nationen

När Ulf Kristersson nyligen höll sitt tal till nationen tryckte han på tidigare regeringars naivitet och att ”många av oss faktiskt såg det komma”.

Som SVT:s satirprogram Svenska nyheter snabbt kunde påpeka kan Kristersson knappast ha syftat på sig själv.

Som socialborgarråd i Stockholm ignorerade han polis, socialarbetare och civilsamhälle om utvecklingen i våra utsatta områden. Som socialminister tog han emot en hel utredning om vad som komma skulle. Kristerssons svar? Ingenting.

Det eskalerade vapenvåldet och sprängdåden som nu slår rekord har många och komplexa orsaker. En fantastisk text av författaren och kriminologen Christoffer Carlsson på Arbetet Kultur närmar sig både svårigheterna och såren, om man vill läsa.

Ingen kan kräva av Kristersson att han ska lyckas sammanfatta dem alla i ett enda tal, men han kan åtminstone försöka.

I stället har Ulf Kristersson valt Honey Boo Boo-vägen. Inte kunskap, bara det han tror går hem i en allt räddare befolkning.

Repressiva åtgärder. Fler kameror. Utvisa människor som inte ens är dömda för brott.

Kristersson är inte ensam om den här strategin. Många bär skuld för både blindhet, handlingsförlamning och populism, men på tal om att se något komma finns det faktiskt ett konkret politiskt beslut som nu verkar ha fått konsekvenserna människor varnade för.

Avskaffad ungdomsrabatt

Den 1 januari 2022 avskaffades det som brukar kallas straffrabatt för unga.

Redan från 1700-talet hade svensk lag ansett att unga inte kunde ansvara för sina handlingar på samma sätt som vuxna. Hjärnforskningen kunde peka ut varför: konsekvenstänkandet är inte färdigutvecklat, impulser driver starkare.

Fram tills för snart två år sedan fick brottslingar mellan 18 och 21 därför sina straff reducerade i Sverige. De gängkriminella miljöerna var snabba med att utnyttja detta.

De unga fick lägre straff, alltså rekryterades de för att utföra hårt straffbara dåd.

Så motiverade man till slut, efter nära 300 års rättspraxis, att straffrabatten skulle avskaffas. Reformen drevs hårt från höger men en socialdemokratisk regering fattade beslutet.

Regeringens egna utredare var emot förslaget. Kriminologer, socionomer och poliser lyfte ett varningens finger om att det där kunde få konsekvenser. Jag skrev själv om det för Aftonbladet.

Risken man tog var att gängen bara skulle rekrytera än yngre och än kallsinnigare.

Kapar i välfärden – igen

Där är vi nu. Inte enbart – att många tidigare ledare sitter inne eller har flytt landet bidrar till konflikter om makt och territorier bland yngre som är kvar på gatorna – men tydligt. Nu skjuter barn barn.

Barn skjuter barn eftersom inget hindrar en 17-åring att locka in en 13-åring med löften om status och pengar.

Hårda tag behövs, men fel hårda tag får konsekvenser.

Det dummaste är när de hårda tagen ständigt står i vägen för det preventiva arbetet. Kristerssons budget svälter, ännu en gång, välfärden. Ungdomsidrotten, vitala för att ge unga alternativ till brottslighet, får inte pengarna de lovats.

Studieförbund och folkhögskolor får minskade resurser, också dem vägar ut för många människor med sargad skolgång.

Svenska skolor skär ned på lärare och elevassistenter. BUP går på knäna. Ingen socionom badar i pengar.

Och så fortsätter det.

En gång hade Sverige ett kunskapsorienterat politiskt landskap. Nu när vi behöver det som bäst får vi något helt annat.