Drygt 20 år efter att svenskarna sa nej till att gå med i det europeiska valutasamarbetet och byta ut kronan mot euron så bubblar frågan upp igen.

En hög svensk ränta och en risigt värderad krona gör att euroentusiasterna vädrar morgonluft.

För Johan Pehrson och andra löddriga federalister är det särskilt det sista som blivit ett viktigt argument för att ansluta sig till den gemensamma valutan.

Att det för en svensk blivit dyrt att äta, shoppa och kröka i Bryssel, Berlin och Barcelona är just nu det vanligaste argumentet för EMU-kramarna.

Synar man det så faller argumentet i bitar. Att gå med nu skulle, precis som Svenska Dagbladets Mattias Svensson skrivit, innebära att vi låste fast oss vid dagens låga växelkurs. ”Alternativt att vi låser oss vid en högre växelkurs, som vi med en mycket högre ränta försöker försvara.”

Samma problem nu som då

Det centrala problemet med euron är fortfarande det samma som när svenskarna sa nej till att gå med i valutaunionen för två decennier sedan sedan: att det inte finns några egentliga mekanismer för att minska skillnaderna i ekonomisk utveckling mellan medlemsländerna.

Vilket skulle visa sig när eurokrisen drabbade vår kontinent för ett årtionde sedan.

Där och då hade exempelvis krislandet Spanien behövt högre räntor än vad Europeiska centralbanken, ECB, medgav. I stället överhettades den spanska ekonomin och en fastighetsbubbla växte fram.

När bubblan sprack blev underskotten stora. Och att Grekland – med sin misskötta ekonomi – hade euro som valuta försvårade möjligheten att dämpa skadorna av krisen eftersom de inte kunde devalvera och därmed öka konkurrenskraften.

Riksbanken driver in oss i EMU

Ändå försökte Europas politiska etablissemang analysera krisen genom prat att om alla bara följt reglerna så hade det gått bra.

Det var trams då och det är trams nu. Projektet med euron har gjort många européer mycket fattigare.

Det visade en rapport som tyska tankesmedjan Centre for European policy lanserade 2019. Här försökte man räkna på hur åtta EMU-länders BNP skulle ha utvecklats om den inte anslutit sig till eurosamarbetet. Italien och Frankrike är de stora förlorarna, Tyskland och Nederländerna de enda vinnarna.

Att Sverige stått utanför samarbetet har på så sätt tjänat oss väl. Färre svenskar har behövt bli arbetslösa under kriserna eftersom vår flytande växelkurs gynnat vår exportindustri.

Men precis som LO-ekonomen Torbjörn Hållö skrivit i G-P så torpederar effektivt Riksbanken just nu ett av nej-sidans starkaste argument, det om att Sverige måste ha en ränta som är anpassad efter svenska – inte portugisiska, irländska eller franska – villkor.

Ändå har vi länge betett oss som att vi är med i euron. Vi har länge bedrivit en åtstramande finanspolitik enligt tysk modell och vi agerar som om vi hade en fast valutakurs. Riksbanken följer slaviskt räntesignalerna från ECB. En tiondel upp, en tiondel ner.

Euron löser inte våra problem

Tittar man några år bakåt i tiden ser man att Riksbanken följt ECB i spåren när man velat få i gång ekonomin genom att elda på konsumentprisinflationen med låga räntor och obligationsköp.

Resultatet av det har blivit för lite investeringar i det gemensamma, skyhöga bostadspriser, ett stort bytesbalansöverskott, skenande ojämlikhet, självvald fattigdom. Och en sjunkande kronkurs.

Ja, allt det där är problem. Men det är inte euron som är lösning på det.

Med ett euromedlemskap ger vi obligationsmarknaden och bankdirektörer i Frankfurt makt att bestämma räntan på statsobligationer och därmed hur mycket Sverige kan spendera om vi till exempel vill bygga bort bostadsbristen, ha snabbtåg, införa full sysselsättning och sluta ekonomiska klyftor.

I dag kan svenskarna rösta fram politiker som väljer att driva sådana frågor – och expansiv finanspolitik – för att det vore bra för Sverige.

Det kan vi inte om vi slänger bort kronan. Att gå med i euron är att säga upp all finanspolitisk självständighet.