Vad ska vi egentligen med kulturen till?

Det var frågan som under förra veckan upptog en stor del av svensk debatt med anledning av vad som håller på att hända i Norrköping.

Ni läste förstås om det.

Kulturverksamheterna i kommunen ska sortera under ett Tillväxtkontor där stadens museer ska husera på ett litet mindre kontor för Attraktionskraft.

Biblioteken och folkbildningen ska höra hemma på kontoret för Livskvalitet. Resten ska ett eventbolag ta hand om. Den kommunala kulturchefen får gå hem.

Frihetsföraktet drabbar skolan

Den som tycker det där verkar lite kulturfientligt fick snabbt sina misstankar bekräftade av kommunstyrelsens ordförande Sophia Jarl (M).

I Expressen lät hon förklara att protesterna mot hennes linje orkestreras av Norrköpings alla bortskämda kulturarbetare som vill ha kvar sina privilegier i stället för att syssla med något riktigt viktigt: tjäna pengar.

Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson skrev på Twitter att Jarls ”frihetsföraktande och bildningsfientliga hållning är klargörande och på något sätt befriande”.

Det är lätt att hålla med om det. Och Jarls klarspråk skulle kanske också behövas när det gäller skolpolitiken.

För, även om ingen säger det rakt ut, så måste det väl vara just frihetsförakt och bildningsfientlighet som präglar våra folkvaldas syn på svensk utbildning?

Hur förklarar man annars det som lärare och förskollärare berättar om i en ny facklig rapport?

Att de nya stora nedskärningarna på skolan och förskolan gör det allt svårare att sätta in särskilt stöd och köpa in läromedel.
Att lärare sägs upp eller omplaceras. Att över hälften av gymnasielärarna får fler undervisningstimmar.
Att förskolans barngrupper växer. Att man inte får ta in vikarier.
Att man sviker sitt pedagogiska uppdrag.
Att man är orolig för att barn ska fara illa på grund av att det är för få vuxna i förskolan.

Hur kan detta bara få pågå?

Svensk skola inte en skola för alla

Visst, skolorna tvingas till nedskärningar på grund av det ekonomiska läget men också på grund av det politiska kallsinnet. Och inte bara Elisabeth Svantessons.

Under årtionden av olika politiska styren har resurserna till välfärden urholkats.

År 2000 utgjorde skatterna tillsammans 48 procent av Sveriges BNP. 2022 hade siffran sjunkit till 41 procent.

Skulle Sverige i dag haft samma skattekvot som för 23 år sedan hade det funnits ytterligare drygt 421 miljarder till saker vi tycker är viktiga. Inte minst skolan.

Det är resultatet av det lättsinnet som ekar i den debattartikel som Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson publicerade i Dagens Nyheter i fredags.

På torr byråkratprosan berättas det att barn från hem där föräldrarna är studieovana eller tjänar lite pengar sorteras allt hårdare i den svenska skolan.

Kvaliteten på utbildningen varierar beroende på var eleven bor och vilken skola eleven går på. Eleverna med de allra sämsta förutsättningarna får nöja sig med den sämsta utbildningen.

”Svensk skola är inte en skola för alla”, konstaterar myndigheten.

Bostadssegregationen och skolsegregationen förstärker varandra och kvalitetsskillnaderna mellan olika skolor men också mellan olika huvudmän blir allt djupare.

Svantesson sänker skatten och skolan

Till detta kan vi lägga friskolornas marknadslogik – skyddat av kapitalstarka lobbyister och högerpartier – som påverkat hela skolväsendet och gjort att ansvaret för utbildningen för det enskilda barnet gått från att vara en gemensam angelägenhet till en angelägenhet för varje förälder.

Skolverket listar ett antal frågor som myndigheten ser som extra viktiga för att skolan ska bli mer jämlik.

Det handlar om att locka fler behöriga och erfarna lärare till skolor med sämre socioekonomiska för­utsättningar, men också att stödinsatser till elever med behov sätts in tidigare. Dessutom vill man reformera hela finansieringen av skolan.

Men vad vill regeringen med skolan? Hur ser de på Skolverkets verklighetsbeskrivning och lärarnas kritik? Vad tycker de om lösningarna som finns på bordet?

Med tanke på hur man agerat och agerar, helst av allt vill man ju sänka skatterna ännu mer, så får vi anta att man ser på lärarnas och Skolverkets kritik som Sophia Jarl ser på sina kritiker.

Det är mest ett trist gnäll från en elit som värnar sina privilegier.

Men det vågar ingen säga.