DN skrev i veckan om de skattesänkningar som är att vänta för dem som tjänar över 30 000 kronor i månaden.

Småpotatis, enligt tabellen. Tills du kom upp över 50 000 kronor, då rasslar det till. 

Enligt DN:s grafik är det den tiondel av befolkningen som tjänar absolut mest som också gynnas mest. 

Med detta i åtanke förstår man ju den panik borgerliga debattörer får när budgeten nu synas.

Panik på Expressen Ledare

Mest och bäst panik har Pontus Almquist på Expressen Ledare. Han sparar inte på krutet utan dundrar på: “sossarna luras”. 

För effekt förklarar han vad som skett om man hade avstått från 2000-talets alla cirka 20 årliga indexeringar: Gränsen för statlig inkomstskatt justeras efter löneökningar, skriver han.

Om skatten inte indexerats och gränsen inte höjts de senaste två decennierna skulle alla som tjänar mer än 21 000 kronor i månaden behöva betala statlig skatt, hamrar han vidare.

Och? Vad spelar det för roll när det är här och nu skolan slaktas och regionerna förutspås gå med dryga 20 miljarder i underskott?

Färre betalar statlig inkomstskatt

Almquist förklarar sedan trots allt snällt vad som faktiskt skett: färre ska betala statlig inkomstskatt.

Den statliga inkomstskatten blir mindre i procent för fler, samtidigt som färre behöver betala den.

Om mindre procent i skatt och färre inkvalade inte är en skattesänkning, vad är det då? 

“Mer i plånboken” har ju tidigare dugt fint som förklaring.

Almquist menar att inflationen bär skulden till detta och beskriver det som helt naturligt att en indexering ser till att de med hög inkomst (han kallar det “medelinkomst” men det är ju en tolkningsfråga) slipper högre skatt.

Dålig prioritering i ekonomisk kris

Visst stämmer det att indexeringen av skattenivåerna skett löpande. Detta innebär dock inte att de gått från att vara politiska beslut till att bli någon form av naturlag.

Och som Pontus Almquist själv nämner gjordes ingen uppräkning 2016.

Men Sveriges, och världens, ekonomiska situation ser annorlunda ut idag än den gjort de senaste sex åren. Efter en minst sagt glassig tid ser vi ingen ekonomisk ljusning i horisonten.

Ändå väljer alltså Svantesson att från Finansdepartementet lätta på trycket för en grupp som klarar sig utmärkt själv.

Och undrar man varför det rör upp så mycket känslor så är det nog läge att lyfta blicken, förslagsvis mot de inkomstdeciler som Svantesson med andra inte brytt sig om att kompensera i sin budget.

Här finner man både tjänstemän, akademiker och arbetare.

Ingen indexering av barnbidrag

Man har nämligen avstått från att indexera annat: Sjukpenningen, barnbidraget, bostadsbidraget med mera.

Inflationen har inte heller varit nådig mot kommunerna men bidragen dit har man inte velat indexera.

Till syvende och sist rör frågan dess faktiska konsekvenser. Detta oaktat om man tar ansvar för beslutet eller skyller dem på någon form av tradition eller praxis.

Och nu har Kristerssons regering alltså valt konsekvensen mindre skatteintäkter och en politik som gynnar dem som har mest. 

Det kan man tycka vad man vill om men en spade är en spade och en indexering är ett val, oavsett vad Expressens ledarsida säger.