Carl B Hamiltons utträde ur riksdagen lär gå till de svenska historieböckerna.

Vad som började med en försiktigt positiv inställning från Hamilton till oppositionens krav att avsätta sverigedemokraten Richard Jomshof för hans hets mot muslimer slutade i ett lika luddigt som groteskt uttalande om att Liberalerna kommer låta honom sitta kvar, så länge Jomshof inte börjar ”prata likadant om judar”.

Av allt att tyda kommer avgångsbeslutet från Hamilton själv. Kanske blev kritiken för hård, externt som internt, men jag undrar om inte Liberalernas rävsax helt enkelt började klämma Hamilton för hårt.

Carl B Hamilton var Liberalernas mest erfarna riksdagsledamot och en av få som kritiserat partiledningens inställning till Sverigedemokraterna öppet.

Minns att han ursprungligen själv övervägde att fälla Jomshof, en integritet som inte varade längre än tills att partipiskan ven.

Den trängda sitsen, att försöka vara liberal och emot allt Sverigedemokraterna står för men samtidigt samarbeta med dem, blev till slut för mycket.

Hamilton slutade, och bevisar ännu en gång vad ett samarbete med högerextremister får för konsekvenser:

Du tämjer dem inte. I stället blir du uppäten, av dem eller dig själv.

Höjt terrorhot

Så sitter Jomshof kvar för att värna TIdöavtalet och Johan Pehrsons plats i regeringen. Samtidigt höjer Säpo terrorhotnivån till en fyra på en femgradig skala.

Koranbränningarna, orkestrerade av sverigedemokrater och påhejade av Justitieutskottets självaste ordförande, fortgår.

Det kan inte finnas ett tillfälle i mannaminne då ett regeringssamarbete lika aktivt bidragit till att göra Sverige till ett mer osäkert land.

I söndagens Agenda pratade statsminister Ulf Kristersson om vikten att sätta en annan, inte lika islamfientlig, bild av Sverige utomlands.

Låt oss konstatera att det lär bli svårt när hela regeringen hänger på ett samarbete med ett parti vars medlemmar bränner koraner framför ambassader och moskéer och vars närstående medier sponsrat den danske islamofoben och potatis-lookaliken Rasmus Paludan till att göra samma sak.

L kan vinna väljare

Mitt i röran står ändå Liberalerna kvar, med allt färre medlemmar, partiaktiva och med partiveteraner som en efter en knoppas av för SD:s skull.

Det mest tragiska är för Liberalerna är ändå att om partiet skulle vilja sluta förnedra sig själva så skulle det faktiskt finnas väljare att hämta.

Folkpartiet blev en gång starkt genom politik för frihet, öppenhet och inte minst bildning. I det samtida politiska landskapet tycks frihet och öppenhet dessvärre vara helt döda frågor, men det gäller inte bildnings- och utbildningsfrågorna.

Många svenska väljare är trötta på marknadsexperiment i skolan och välfärden, liksom man är trött på ett hårdare ekonomiskt klimat som gynnar de mest välbeställda framför den breda medel- och arbetarklassen.

Utmana Demirok

Här skulle Liberalerna kunna kroka arm med medelklassväljarna och tydligt kräva uppstädning i skolsystemet, på Arbetsförmedlingen och i vård- och omsorgen.

Med en sådan linje kan Pehrson, till skillnad från Centerpartiet, också bevisa att det går att vara marknadsliberal utan att vara marknadsextremist.

Muharrem Demirok har som ny partiledare för Centerpartiet varken lyckats bli särskilt känd eller populär.

Om Liberalerna bara vill kan han enkelt utmanas som ledare för en borgerlig mitt, och inte minst skulle storstadsväljare kunna lockas tillbaka från Magdalena Andersson.

Men så kloka liberaler har Sverige inte kvar. En efter en har de lämnat tomma stolar efter sig, allt för att en sverigedemokrat ska kunna sitta där i stället.