Som enskild medborgare får den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Richard Jomshof ha vilka åsikter han vill.

Men när han agerar utifrån sin ställning som Justitieutskottets ordförande så representerar han internationellt den svenska staten.

Och när Sveriges statsminister driver en diametralt motsatt linje efter koranbränningarna blir Jomshofs extrema hatinlägg mot muslimer en konfrontation mot Sveriges politiska linje.

Naturligtvis vet även SD:s ledning om det här.

Skulle avgå i fungerande stat

Vi kan inte ha ett officiellt Sverige som talar med olika röster i internationella sammanhang.

I en fungerande statsbildning skulle alltså Richard Jomshof avgå, något som de fyra oppositionspartierna samfällt krävde vid en presskonferens under måndagen.

Men i stället intygar Moderaterna i en snabb kommentar att de har fortsatt förtroende för Jomshof. Och det är djupt oroande.

Aktionen genom Jomshof var ju ett mycket tydlig test på hur stark den konservativa regeringen egentligen är. Och Moderaternas svaga hållning i konfrontationen visar en närmast total kapitulation inför SD.

I stället för att agera försöker regeringen nu tona ned det som skett.

Bortförklarar Pride-hatet

Arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) fullkomligt vänder ut och in på sig själv för att bortförklara SD:s Björn Söders hat mot Pride genom att påstå att Söder inte företräder SD.

Och Moderaternas skadehantering av Jomshofs utfall mot muslimer är snarlik.

I husorganet Svenska Dagbladet beskrivs Richard Jomshof tillsammans med Björn Söder och Mattias Karlsson som ”överflödskilon” i det moderna SD som nu är på väg att manövreras bort.

Ingenting kunde vara mer felaktigt.

Richard Jomshof, Björn Söder och Mattias Karlsson sitter alla i SD:s partistyrelse.

Inget extremhat mot Pride, muslimer eller någon annan grupp skulle levereras om det inte vore noga planerat och sanktionerat av denna grupp.

Att tro något annat är fullkomligt felaktigt. Eller snarare ett miserabelt försök av Moderaterna att försöka rida ut stormen.

Åkesson kontrollerar allt

Som alla radikalhögerpartier är SD ett extremt toppstyrt parti.

Region- och kommunpolitiker, eller för den delen den absoluta majoriteten av SD:s egna ledamöter som sitter i Sveriges riksdag, har inte ett skvatt att säga till om när det gäller partiets styrning, än mindre om vilka utspel partiet ska göra.

Allt detta kontrolleras av ledningen.

SD:s beslutande ledning har alltså bedömt det som taktiskt passande att flytta fram positionerna just nu.

Och detta följer tydligt manualen för ett högerextremt partis försök att ta makten.

Att olika grupper – judar, svarta, muslimer, bögar, transmänniskor, fackföreningsfolk – ställs mot det extremhögern kallar ”folket” är en mer än sekelgammal metod för att nå en ökad konfrontation i politiken.

SD:s utspel blir inte heller mildare med åren. Utspelen blir i stället mer extrema.

Piskar fram ett krig

SD flyttar på så sätt mycket målmedvetet fram sina positioner. De testar och kommer att fortsätta testa hur långt de vid varje givet tillfälle kan gå.

När de provocerat fram en splittring framställer de sig själva som den enda räddningen i det krig och den konfrontation som de själva har piskat fram.

Det är här vi måste sätta in Jomshofs utspel mot muslimer.

Och det är här vi måste sätta in Björn Söders utspel mot Priderörelsen.

Dessa allt grövre utspel kommer att fortsätta och de kommer att intensifieras till dess demokratiska partier agerar.

I första hand genom att avpollettera Richard Jomshof från den post där han representerar Sverige internationellt men förmedlar hat och konfrontation mot den linje som har sanktionerats av den svenska regeringen.

Att Kristersson är för svag för att ta ett sådant beslut själv är en tydlig indikator på att Sverigedemokraterna redan har växt sig mycket starka i regeringssamarbetet.