Av alla små spridda ord jag kan på andra språk som jag egentligen inte talar är nog Aloha ett av de vackraste.

Ordet har länge symboliserat den i dag eldhärjade ögruppen Hawaii och översätts ibland, felaktigt, till något som kan betyda ”både hej och hejdå”.

Egentligen är Aloha svåröversatt. Hawaiis sista drottning Lili’uokalani, som härskade över Hawaii innan den slutgiltiga amerikanska annekteringen av öarna 1898, översatte själv ordet till ”farväl” i vad som lär vara Hawaiis kändaste låt Aloha O’e, skriven på både hawaiiska och engelska av drottningen själv.

Det kan förklara varför den enkla översättningen fastnat i resten av världen, men Aloha betyder snarare både kärlek, omtanke, nåd och medmänsklighet och mycket mer. Det kan användas som hälsning (i likhet med hebreiskans Shalom) och farväl, men är i grunden ett djupt andligt begrepp.

Den hawaiiska författaren Mary Kawena Pukui ska ha skrivit att den fulla innebörden av Aloha för första gången uttrycktes mellan en förälder och ett barn.

Över 80 döda

Bränderna som drabbat Hawaiis näst största ö Maui har varit förödande. 80 personer har bekräftats döda men siffran lär öka. Tusentals hem har förstörts.

När Ekot inför helgen försökte få kommentarer från drabbade möttes de av traumatiserad tystnad. I stället fick hjälparbetare på plats förklara hur stora delar av Mauis befolkning förlorat allt – sett sina hem, Ohana, brinna till marken, blivit vittnen till hur grannar förlorat livet i lågorna.

Samtidigt i Sverige undrar Expressens ledarskribent Carolin Dahlman varför Sveriges Radio över huvud taget har en reporter på plats i Hawaii.

”Sveriges radio har alltså en reporter utsänd till Maui i Hawaii, en ö som det är dyrt att flyga till. Detta för att följa branden. Är det verkligen en rimlig prioritering?? Herregud så mycket journalister har att granska här hemma!”

Som att de naturkatastrofer som drabbar världen på grund av klimatförändringarna inte skulle röra Sverige alls.

Dahlman kan i vilket fall som helst lugna ned sig. Det har funnits tillräckligt många svenska reportrar för att också bevaka Sveriges och Norges senaste möte med klimatförändringarna: stormen Hans.

Inte för att det gör högern nöjd.

Sticker huvudet i sanden

På andra sidan högerträsket har även Svenska Dagbladets Lena Andersson, tidigare känd för att fnysa åt barnfattigdom eftersom ungarna kan äta gröt, kommenterat sommarens väder och vind.

Hon inleder lite raljerande med att sommaren inte alls blev så varm som förutspåddes i maj. I juli har det minsann regnat, en ”vanlig” svensk sommar. Men när klimatpaniska journalister inte kan skriva om Sverige skriver de, enligt Andersson, i stället om medelhavsvärmen.

Så Andersson åker dit, en helt vanlig sommar även där, skriver hon, samtidigt som hennes sommaranteckningar är blinda för både bränderna i Grekland och för att jorden globalt slagit vartenda väderrekord som finns. ”Vad vill journalistiken uppnå med denna fixering?”.

Rapportera om sanningen kanske. Men den tycks rimma illa med högerns intellektuella strategi.

Antingen vill man som Dahlman inte höra talas om det alls, eller så vill man som Andersson sticka huvudet i en snömosig sand.

SJ-olycka kunde ha dödat

Alla som läst en tidning de senaste 20 åren borde vid det här laget veta att det är skillnad mellan väder och klimat.

För Sveriges del innebär klimatförändringarna inte att det aldrig mer kommer bli klassiska svenska regniga och kalla midsomrar eller skuriga juli-månader.

Men för oss, liksom för resten av världen, innebär klimatförändringarna mer extremt väder som slår till oftare. 2018 upplevde Sverige de värsta skogsbränderna i mannaminne. 2023 har Sverige och Norge upplevt stormen Hans.

På grund av den norska branta terrängen och stormens koncentration har landet drabbats långt värre av jordskred och översvämningar än Sverige, men även vi fick vår beskärda del.

Att ingen dog när ett SJ-tåg spårade ur utanför Hudiksvall för en vecka sedan är ett mirakel. Trafikverket visste att banvallen var på väg att brista och sänkte därför hastigheten på sträckan. Ändå spårade tåget ur.

En risk inget bolag borde tagit i storm, och ett tecken på Sveriges alltjämt svaga beredskap inför extremvädret.

Skadorna efter Hans

De svenska skadorna efter Hans kan räknas i mångmiljonklassen. I Västerbottens inland kan uppemot ett par hundratusen kubikmeter skadad skog behöva fällas.

Att skörden inte torkade bort över sommaren är ingen tröst för bönderna vars fält svämmat över.

Försäkringsärendena läggs på hög på grund av översvämningarna. Sönderregnade småvägar kommer behöva lagas av de boende själva som nu larmar efter katastrofhjälp från staten.

Att arbeta i och med stormen är dessutom farligt. Alla arbetare som städar upp efter tar en kalkylerad risk. Det förklarar sig själv att röjning av tät stormfälld skog inte görs på en handvändning.

Samtidigt kunde Kommunalarbetaren rapportera om personal i äldreomsorgen som trots hårda vindar tvingades cykla mellan boende i Malmö, trots att gångschema finns som alternativ.

Det finns kalkylerade risker. Och så finns onödiga risker, som SJ och i Malmö.

Från det stora till det lilla, klimatförändringarnas konsekvenser är ingenting Sverige kan spara sig ur eller se bort ifrån.

Ändå väljer både regeringen och deras skribenter det sistnämnda.

I ordets mest förenklade översättning är det dags att ta farväl av en sådan politik.

Aloha ʻoe, aloha ʻoe.