Ingen har kunnat undgå nyheten att tusentals personer nu gått miste om sitt omställningsstudiestöd.

Stödet ska ge ersättning – 80 procent av lönen – för vidareutbildning, antingen till ett nytt jobb eller i det yrke man redan har.

Det här är en mycket stor förändring av svensk arbetsmarknad.

Staten skulle enligt trepartsavtalet gå in med extra medel för att täcka anställdas omställningsutbildning. I gengäld gick arbetstagarorganisationerna med på en långtgående uppluckring av det lagstadgade anställningsskyddet.

Och avtalet skrevs under.

Men nu ser vi att staten helt enkelt struntar i sin del av överenskommelsen.

En ny arbetsmarknad

Och det här är ett så stort svek att konsekvenserna blir svåra att överblicka om regeringen inte genast byter fot.

Hela uppgörelsen sades vara ett led i att möta den moderna arbetsmarknaden med snabbt förändrade yrkesroller. I en sådan ekonomi står det livslånga lärandet i centrum för alla enskilda arbetstagare.

Tiden är alltså förbi när en person anställdes och gick i pension fyrtio år senare från samma befattning med samma arbetsuppgifter.

Med krav på ökad ”flexibilitet” för att möta arbetsmarknadens behov har arbetsgivarna länge velat se en uppluckring av lagen om anställningsskydd.

Las-överenskommelsen förra året gick arbetsgivarna till mötes – men på villkor att de anställda får allt nödvändigt stöd för att ställa om till de yrken och befattningar som efterfrågas.

Bör vara straffbart

Det blev omställningsstudiestödet som skrevs in i trepartsavtalet mellan arbetstagare, arbetsgivare och staten.

Och som den konservativa regeringen nu alltså blankt struntar i att fullfölja.

Det är så man tappar hakan.

Inte nog med att det är ett regelrätt avtalsbrott, något som svensk arbetsmarknad alltsedan Saltsjöbadsavtalet 1938 varit relativt förskonat från.

Det är också ett beteende som enligt rättspraxis bör bestraffas. Straffet för arbetstagare att bryta avtal och gå ut i olovlig strejk höjdes kraftigt av regeringen Bildt i början av 1990-talet.

Att dagens borgerliga regering nu flagrant bryter det avtal man skrivit under om omställningsstudiestöd bör inte bedömas annorlunda.

Ministrar har avgått för mindre

Kvar finns alltså en situation där lagen om anställningsskydd har ändrats och där arbetsgivaren fått större rätt att säga upp sina anställda.

Men där de anställda gått miste om sin del av avtalets positiva sidor.

Och det är fullkomligt frapperande att detta inte verkar bekymra arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) det minsta.

Ministrar har fallit för mindre.

Eller finns det en politisk avsikt bakom avtalsbrottet som hela regeringen och deras samarbetsparti står bakom?

Kanske är syftet att hindra anställda att tillgodogöra sig utbildning och därmed hålla tillbaka deras kompetens i syfte att pressa tillbaka löner och villkor?

Eller vill regeringen i stället helt sonika strunta i dem som arbetar och hellre sänka skatterna ännu mer för höginkomsttagare?

Båda dessa scenarier känns visserligen realistiska för vår högerkonservativa regering.

Ett löntagarförakt

Men frågan är om inte grundorsaken är ren inkompetens, uppblandat med ett stort mått av förakt och ointresse riktat mot Sveriges löntagare och löntagarnas organisationer.

Men att hindra omställningen på arbetsmarknaden genom att vägra utbildning leder i slutänden till en ännu större arbetskraftsbrist, en långsammare strukturomvandling och därmed också till en sämre konkurrensförmåga.

Ytterst slår alltså regeringens avtalsbrott tillbaka mot Sveriges ekonomi i sin helhet.

Enligt luddiga löften från regeringen ska hanteringen av omställningsstudiestödet få tillräckligt med resurser så småningom.

Det duger inte. 

Det flagranta avtalsbrottet får inte fortsätta.

De medel som krävs måste fram nu.