KOMMENTAR. Jag har inte jobbat på den dåliga restaurangen på år nu och jag har nästan glömt hur det är. Förnekelse av åren som gick gör att jag vill återse dem långt borta från mig själv, i Chicago. 

The Bear (Disney+) är tv-serien som, likt filmer som suveräna Boiling point, skildrar restaurangen som arbetsplats. Jag får inte nog av scenerna när allt går åt helvete. 

Serien lyckas visa hur kortsiktig man blir av jobbet, beroende av att bara få det att funka medan man sjunker djupare ner i skiten. Men också hur vackert det är i vissa stunder, utsattheten på arbetsplatsen blir på ett sätt en genväg till andra människor. Jag saknar jobbet, trots allt. 

The Bear är på många sätt förutsägbar i de upprepande katastroferna och karaktärernas destruktiva mönsterbeteenden som går i baklås gång på gång.

Men hoppet om det perfekta flytet på jobbet är inprogrammerat i min hjärna, jag kan inte se bortanför den önskan förrän det är för sent, alla tappar det och maten ligger som mos vid fötterna.

Får tinnitus och mardrömmar

Kroppen förändras av att arbeta på en restaurang som är dåligt organiserad. Man får tunnelseende, tinnitus och mardrömmar, värk i ben och fötter, stressymptom, sömnproblem, tappar hår och luktar illa. 

Första säsongen av The Bear går djupt in i huvudpersonens Carmys PTSD och sorgbearbetning efter att hans missbrukande bror tar livet av sig. 

Teveserier älskar PTSD som grepp, eftersom det gör flashbacks mindre lökiga. Men The Bear visar hur sorgen inte existerar separat från vardagen och arbetsplatsens problem.

PTSD är inte en lösning på en ren gåta om en förutsägbar människa, utan arbetets problem och personliga problem flätas samman och förstärker varandra. 

Restauranggolvet är stress och droger och sorg som ingen har tid för, det är de märkligt intima relationerna på en arbetsplats där man ofta sitter i skiten tillsammans i någon typ av solidaritet, men där pressen också ofta kan få en att tappa det på varandra. 

Bransch fylld av trauma

Och branschen är fylld med människor med trauma eller i alla fall massa konstigt i bagaget. Min erfarenhet av kollegor som förstör varandra på arbetsplatsen har jag aldrig sett lika bra berättat som i The Bear.

Serien visar underbara möten med gäster eller kollegor, hur stämningen på jobbet ibland är helt fantastisk, och hur det räcker tills det inte räcker längre. I mörka stunder känns alla relationer som falskt lockbete för att få en att arbeta mer, snabbare, och inte klaga.

Jag förlåter The Bear allt. Den hjärndöda slapsticken som äter sig in i säsong två och dialogen som ibland är hyperrealistiskt dålig (få människor är roliga att lyssna på på riktigt).

Och jag förlåter det amerikanska självförbättringsidealet som dominerar den nya säsongen, där folk blir sporrade och åker på inspirationsresor för att investera i sig själva som anställda, och därför kan ge det lilla extra på jobbet. 

Som om arbetsplatsens systematiska problem handlar om stökiga individer som bara måste försöka lite till. Och det i en bransch där folk redan ger väldigt mycket av sig själva och sina kroppar för väldigt låg lön. Det är magstark att kräva att man dessutom ska vara inspirerad varje dag.

Krama inspiration ur anställda

Att arbetsgivaren lägger pengar på att försöka krama inspiration och lycka ur sina anställda gör bara att jag blir arg. Lönen hade kunnat vara högre och de anställda hade på så sätt kunnat ha en mer inspirerande fritid som man fick bestämma över själv.

Men om jag släpper misstänksamheten mot inspiration för ökad effektivitet kan man tolka självförbättringen annorlunda.  

The Bear visar att det är möjligt att förbättra en arbetsplats och skapa en restaurang där alla ska med. Att förbättring inte kommer innebära att alla som pallar de nya kraven självklart kommer lämna de svagaste, med den rädsla och aggressivitet som det föder.

Karaktären Richie ringar in andra säsongen med repliken “I’m afraid one day I’m gonna wake up and you guys will drop this ass.”. 

Richie är som en parodi av en man vars båt seglade längre tillbaka än nån minns. Han är rädd att han inte kommer få plats när restaurangen levlar up.

Människor som Richie älskar kaos. Bortom kaoset finns rädslan för att inte få plats i den kemtvättade, vanliga världen. 

Men det behöver inte vara så. I The Bear skapas en plats där alla kan brinna för service och sina medmänniskor på ett vackert sätt.

Och jag köper det, svältfödd på att se folk som faktiskt vill leva bättre utan att för den sakens skull vilja göra en klassresa till ett kontorsjobb. Inspiration, trevlighet, bra ersättning och rimlig belastning kan finnas inom restaurangbranschen. Somliga ställen klarar det och att jobba där är underbart.

Förnedring att plocka disk

Jobbet på restaurangen har betytt mer för mig än som den typ av Ground Zero som småborgare ser det som. Jag har hört att jag ska passa mig jävligt noga för att hamna där igen. Folk verkar tro att vilket meningslöst medelklassjobb som helst är bättre är förnedringen de tycker att det är att plocka disk.

Jag vägrar köpa att personlig utveckling tillhör högern. De må ha sitt töntiga klassresa-idealiserande att veva med tills jorden brinner upp.

Men att vilja något mer med sitt liv är så mycket större än att tro att lösningen är att kunna spotta på andra så som de spottat på dig. 

Men om man slutar orka vara sin egen lyckas lilla töntiga smed så finns det kanske ingenting att vara rädd för hos kollegorna. Faktum är att jag saknar dem.