Regeringspartiernas fokus på att sänka skatterna i stället för att satsa på välfärdsyrken börjar närma sig det systemkritiska.

Inget utvecklat samhälle klarar sig utan understödjande förskola, skola, sjukvård och äldreomsorg.

Men från regeringspartiernas håll, vare sig det är liberaler, moderater eller kristdemokrater, hör vi i stället mantrat om att lösa situationen lokalt i kommunen eller i regionen.

Visst, mycket kan göras.

Den ineffektiva och förnedrande minutstyrningen av hemtjänstens arbete togs för en tid sedan bort i Kungsbacka, Karlstad och nu senast i Mörbylånga på Öland.

I Ljusdal kortades arbetstiden vilket ökade effektiviteten och fick fler att stanna i yrket.

I Farsta tog man tag i den sjuka planeringsåkomman med för många medarbetare på första linjens chefer, de chefer som jobbar närmast golvet. Effektiviteten ökade markant då antalet medarbetare per chef halverades.

Dyster utveckling

Men det är långt ifrån nog.

Regeringen måste nu inse allvaret och skjuta till mer pengar om vi ska värna vår ekonomiska utveckling.

I väntan på mer pengar försökte parterna för ett antal år sedan själva lösa situationen genom att alla anställda i kommuner och regioner ska erbjudas heltid som norm.

Men utvecklingen är dyster. Sedan 2009 har andelen anställda som arbetar heltid i kommuner ökat från 60 till 74 procent.

Under samma tid har andelen som arbetar heltid i regioner ökat från 63 till 72 procent.

Med dagens takt skulle det alltså dröja ganska precis 26 år från i dag innan heltid verkligen blev norm i regionerna. Kommunerna kommer undan med några år kortare väntetid.

– Visst har vi en samsyn mellan arbetsgivare och fack om att heltid ska vara norm. Men då måste arbetsgivarna också ge ordentliga förutsättningar för det, säger Kommunals ordförande Malin Ragnegård om varför det går så långsamt.

– Som det är nu blir många anställda utslitna och när de inte ges möjligheter till återhämtning inom heltid så tvingas de att skapa sin egen återhämtning. Då går de ofta tillbaka på deltid efter en tid. Och då har man naturligtvis inte uppnått någonting.

Vill inte minnas tillväxtåren

Den bistra sanningen är att försöken att rikta upp situationen med lokala insatser i kommuner och regioner båtar föga när vi samtidigt har en regering som värderar undersköterskors arbete mer i termer av möjliga skattesänkningar och allt mindre i nödvändig samhällsservice.

Jakten på nedskärningar har nu gått så långt att kopplingen mellan svensk tillväxt och en fungerande utbildning, barnomsorg och äldreomsorg har gått förlorad i regeringens och SD:s machovärld av påhittad svensk historia.

Få eller ingen inom det konservativa blocket vill minnas den enorma utbyggnaden av svenska välfärdssystem som skedde under tillväxtåren på 1960-talet. Vår dåvarande regering förstod att dessa satsningar var fundamentalt nödvändiga för att skapa den tillväxt och den ekonomiska utveckling som följde.

Just nu pågår en febril aktivitet i flera norrlandskommuner för att locka arbetskraft till svensk industris framtid, med grönt stål och sällsynta jordartsmetaller.

Dagens SD-styrda regering är frapperande ointresserade av att bygga fungerande förskola, skola och äldreomsorg runt dessa satsningar.

I dag riskerar därmed stora delar av Sveriges industriella framtid att gå förlorad eller aldrig ens komma igång när Liberalerna, Kristdemokraterna och Moderaterna tillsammans med SD enas om strypa välfärden.

Och vi får se flyttlassen åter vända söderut när barnen ska börja på förskola eller skolan aldrig ens startar.

Om nu inte välfärden till dess har havererat även i södra Sverige.