KOMMENTAR. Tanken hade för ett par år sedan varit helt omöjlig när bilderna i Instagramflödet börjar poppa upp. Alla är där – utom jag. Då: ett behov av att omedelbart kasta sig i bilen och köra kust till kust för att inte missa rockextasen. I år känner jag absolut ingenting.

Låt detta vara min mest kontroversiella åsikt. Men sällan har jag känt så lite FOMO som av att, hela tre gånger på en vecka, missa Springsteen på Ullevi 2023.

Jag har sett bossen förr. Det är såklart inget man vill ha ogjort. Jag är ju inte helt dum i huvudet. Det var toppen!

Men för varje gig har den där sjutimmars arbetsdagen till konsert alla verkar se som själva bedriften med en ”riktig” kväll med Bruce allt mer känts som den börjat gå i sakta lunk. 

Som att läsa en småtråkig men creddig tegelsten. Om Göteborg. En prestation.

Då var det imponerande att mannen med jeansröven fortfarande orkade, men någon gång måste det mest börja kännas plågsamt att se.

Man ska dra sig ur i tid. Jag orkar inte se den där ambulerande PRO-gården i arenamiljö en gång till.

Springsteen som Vasalopp

Det finns få konserter där man redan för ett decennium sedan började känna längtan efter blåbärssoppa. Men mitt förra Ullevigig med chefen av New Jersey kändes som rockens motsvarighet till ett inte helt perfekt vallat Vasalopp.

Proffsigt utfört. Inte bakhalt, men inte speciellt bra glid heller.

Bossen rockade på och var såklart en ”imponerande ung pensionär”, men man började redan då se tendenser av en manskropp på väg att förvandlas till en knarrande gammal rottingmöbel. 

Överbetygen var påtagliga. Sverige klarar inte av att Springsteen – vår spiritus – skulle göra ett dåligt gig. Någonsin. Nu får han en sketen trea i självaste Bossbibeln, Aftonbladet. Prata ni, om hur tre i betyg är mer än godkänt och så vidare. Den bittra sanningen är följande.

Då är det inte bra. Inte EXTAS.

Det är inte arenarock

Någorlunda nya plattan Western Stars som tog mig genom en hyfsat jobbig separation för fem somrar sedan var såklart great.

Men är det arenarock? Det kortfattade svaret är nej.

Jag får ont i korsryggen bara av att tänka på att stå och glo på denna seghet, två kilometer från scenen, i de dygn ett normalt arbetsskift till Springsteenkonsert på Ullevi förväntas pågå.

Rockar det verkligen satan och kokar blodet av att vara på en spelning där alla äkta skallar har med sig campingstol? Born to run – med rullator, är inget jag orkar uppleva.

Det är helt enkelt inte ok när det dras ut till scenkonstens svar på en boogie woogie-halvmara. I stelbent slow motion.

Älskar Springsteen

Missförstå mig rätt! Jag älskar – precis som du som just nu kokar av vrede över den här texten – Springsteen.

Ge mig en intim klubbturné och jag är där bums.

Men rock n roll ska inte få en att börja fundera på att se över sitt pensionssparande.