Regeringen och ett jublande Sverigedemokraterna går nu vidare med att förbjuda Socialdemokraternas partilotterier.

Exakt varför har skiftat under våren. Ett tag handlade det om att Ulf Kristersson alltid varit emot partilotterier, men för tre år sedan när Moderaterna själva lanserade sitt partilotteri hette det att ett lotteri är toppen och ett sätt för Moderaterna att ”vara mindre beroende av bidrag och mer beroende av vad människor ger frivilligt”.

Kristersson har också talat om risken med spelmarknaden, och att det är särskilt känsligt att politiska partier ägnar sig åt detta.

Detta trots att den typen av lotter som Socialdemokraterna säljer genom Kombispel, likt Bingolotto och Postkodlotteriet, som prenumeration mot faktura, är den spelform som är minst beroendeframkallande.

Kristersson blir än mindre trovärdig som folkhälsovurmare när Moderaterna samtidigt vill bygga ut nätcasinon och privatisera Svenska spels sportbetting. Spelformer starkt förknippade med spelmissbruk.

Kvar står Sverigedemokraternas argument: ”vi måste dra åt den pengakran som finansierar socialdemokratin eftersom de har riggat hela systemet”, som Tobias Andersson (SD) sa till Aftonbladet i april.

Men det stannar inte vid lotterna.

Vill begränsa facken

15 juni beslutade regeringen om ett nytt så kallat kommittédirektiv med syfte att stärka insynen i finansieringen av politiska partier.

Gott så, hade man kunnat tänka, särskilt efter valrörelsens avslöjanden från TV4 där inte minst Moderaterna och Liberalerna åkte dit för att ha snabba lösningar tillgängliga för rika privatpersoner som anonymt, och därmed olagligt, vill skänka miljoner till partierna. Även Socialdemokraterna gjorde bort sig.

Men läser man direktivet blir något annat tydligt:

”I den allmänna debatten har det påtalats att det kan vara svårt för en medlem att avgöra om medlemskapet innebär ett stöd till ett visst parti. Det huvud- sakliga skälet för medlemskapet är oftast inte av partipolitisk karaktär. Det har därför även diskuterats om inte den enskilde borde ha möjlighet att ta ställning till om han eller hon vill att medlemsavgiften ska få användas på det sättet.”

Den allmänna debatten regeringen hänvisar till här lär vara det Timbro samt vad moderater och muf:are skrikit sig hesa om i decennier: LO:s partistöd till S.

Med ens blir det tydligt vad regeringen är ute efter. Från så många håll som möjligt ska Socialdemokraterna och arbetarrörelsen kringskäras och stukas.

Demokratiska beslut

LO och fackförbunden som är medlemmar i LO är demokratiska organisationer som har en demokratisk ordning för att fatta beslut om verksamheterna som drivs. Om medlemmarna vill ändra relationen till S, ett parti LO en gång startade som arbetarrörelsens politiska gren, kan det göras via kongresser, helt utan inblandning från en högerregering.

Det regleras inte minst av den svenska föreningsfriheten.

Men Kristersson och Sverigedemokraterna vill annat. För Moderaterna är det en historisk fråga.

När partiet bildades som Allmänna valmansförbundet i 1900-talets början är det rimligt att kalla det näringslivets politiska gren. Moderaternas första partiordförande var Gustav Fredrik Östberg, som tidigare varit med och bildat det som idag är Svenskt Näringsliv.

Allmänna valmansförbundet och senare Moderaterna finansierades i stora delar av bidrag från näringslivet. Men det fanns ett problem.

Väljarna hatade det.

Det är nämligen svårt att ta emot partibidrag av privata företag utan att riskera att framstå som korrupt.

Istället infördes ett statligt partistöd och Moderaterna har fått tona ned alla former av ekonomiska relationer med näringslivet i över 40 år.

Sedan dess har de drömt om att LO och S ska gå samma öde till mötes.

Världens öppnaste relation

Moderaternas kampanjande mot LO och S har dock aldrig gett resultat bland väljarna eller LO:s medlemmar i så pass hög utsträckning att medlemmarna själva lyfter frågan till kongress.

Ingen utanför de mest hårdföra högerkretsar verkar tycka att facklig-politisk samverkan eller LO:s och S relation är särskilt problematisk.

Kanske för att den i över ett århundrade varit en av politikens öppnaste och mest transparenta.

Nu vänder sig därför högern till lagstiftningen i stället.

Om LO själva inte fattar kongressbesluten regeringen vill se så ska regeringen lagstifta om vad som i praktiken blir ett förbud.

Samtidigt ska S lotter bort.

Samtidigt ska folkbildningen, även det en vital del av arbetarrörelsens verksamhet, bantas.

Något liknade har vi inte sett i svenskt politik tidigare. Regeringen riktar raka förslag för att kringskära oppositionen.

I opinionsmätningarna närmar sig S 40 procent av väljarstödet. Tar man över regeringsmakten nästa mandatperiod återstår det att se vad motdraget blir.

För motdrag kommer.

Regeringen har öppnat Pandoras ask. På sikt lär det inte gynna någon.