KOMMENTAR/RECENSION. I dokumentärserien SD-bögar träffar SVT:s Eric Galli homosexuella män som funnit sitt hem inom högerextremismen. 

I första avsnittet får vi möta följande: Luai Ahmed som är Yemenitisk flykting, Bulletinskribent och fullt beredd att dra upp stegen efter sig för att förhindra att andra som han kommer in i Sverige. 

Lady Maga, en mormonsk dragqueen som kallar sina dragkollegor för “sataniskt ondskefulla horor” och förbereder sig på att ta till vapen mot rödingar och gayrörelsen. 

Och så Johan Nissinen som sitter i Europaparlamentet och tycker att det är problemfritt att SD delar partigrupp med det polska parti som infört hbtq-fria zoner. 

Homonationalisterna i tv-programmet framstår som Dorothys följeslagare i Trollkarlen från Oz: En saknar hjärta, en annan hjärna och en tredje mod. 

Vet ej hur vanliga SD-bögar är

Vi vet inte hur vanliga SD-bögarna är. När QX 2016 mätte hur homosexuella röstar så fick SD lägre siffror än riksgenomsnittet. Att fler röstar på SD nu när SD är etablerade och samarbetar med de andra högerpartierna ter sig troligt men är knappast ett tecken på att bögar i stort ansluter sig till homonationalismen. 

Men precis som det fåtal lesbiska som hetsar mot transpersoner utgör de en minoritet som på olika sätt kan instrumentaliseras i en kamp som inte handlar om dem.

Bögar som Milo Yiannopoulos, och dragqueens som Lady Maga ställs i fronten av en anledning. Om fascistiska provokatörer som alternativmediehetsaren Andy Ngo får däng på någon demonstration är det plötsligt en stackars bög som attackerats (so much for the tolerant left).

När homonationalistiska Trumpanhängarna i WalkAway kom till San Francisco för att mucka gräl framför kamerorna, var det just Lady Maga de skickade fram. 

Förhoppningen var att det skulle se ut som om vi motdemonstranter attackerade en stackars dragqueen.

Hbtq har flyttat höger ut

Hbtq-samhället har förlyttat sig högerut genom decennierna. De frigörelserörelser som vann rättigheter åt homosexuella sprang i stort ur vänstern men allt efter som queers normaliserades och rättigheter tycktes skrivna i sten, började rörelsen avpolitiseras. 

Homokamp blev rosa pengar, frigörelse blev livsstil. Socialism blev liberalism.

Under åren som Stockholm Pride arrangeras, har vi sett Ebba Buschs kristdemokrater paradera under regnbågsflaggan, hbtq-liberaler har kämpat för att antifascister inte ska tillåtas gå i paraden och Öppna Moderater har bjudit in Milo Yiannopoulos (och sedan dragit tillbaka inbjudan). 

Mot SD går fortfarande en gräns men hur länge kan den hålla när den övriga borgerligheten gör allt för att normalisera partiet? 

Anna-Maria Sörberg lanserade filosofen Jasbir K. Puars begrepp ”homonationalism” på svenska 2017, med en bok med samma namn, Hon säger i programmet att det är en strategi. I homonationalismen är hbtq-personer inte främst subjektet utan ett verktyg för att bekämpa mångkulturen. 

Johan Nissinen har som av en händelse sparat det stöttande sms Björn Söder skickade honom när han kom ut. 

Bögar som Johan Nissinen är en tillgång för politiker som Björn Söder. I och med att Johan inte ställer några krav på partiet kan företrädare som Söder fortsätta hetsa mot bögar och dragqueens och partiet fortsätta att rösta emot samtliga hbtq-riktade reformer. Han blir ett skynke att hålla fram när partiet anklagas för homofobi.

Ett sms är billigt i sammanhanget. 

”Homofobin kommer inte från högern”

Lady Maga säger att homofobin inte kommer från högern, utan är en naturlig konsekvens av att hbtq-rörelsen gjort för stora anspråk, varit för extrem, för vänster, för sexualiserad, för pedofil, för bdsm. 

När han står på scen framför en publik som knappt respekterar honom tänker jag på ett annat begrepp: “Pick me”. 

Begreppet “Pick me” användes först för kvinnor som internaliserat misogyni och är beredda att sälja ut systerskapet för män. 

”Jag tycker också att brudarna är skittöntiga! Välj mig!. Jag är inte som de andra!”

Att vara pick me är att vända sig emot den egna gruppen för att accepteras på nåder av den grupp man upplever som starkare. 

Innan det blev acceptabelt för bögar i Sverige att stoltsera med att de röstar på gamla nazistpartier brukade pick me-bögarnas nationalsång vara “Varför finns det inte ett pride för oss normala? Vi som bara vill smälta in?”

Luai Ahmed försöker sig på ett resonemang om att hbtq-personers frihet “på gatan” hotas av invandrare snarare än skinheads. Men oavsett om det är nazister, islamister eller kristen höger som attackerar oss för vår sexualitet så är fienden konservatismen. 

Det är konservatismen som i sin förvrängda fantasi om det förflutna menar att hbtq-personer är ett nytt, främmande eller ovälkommet tillskott till världen. Det är den som kallar oss pedofiler, perversa, ett hot mot samhällsgemenskapen. 

Det är konservatismen i olika skepnader som attackerar hbtq-personer både på gatan och i parlamenten.

Ord har förlorat sin betydelse

Den moderna högerreaktionen är feg och falsk. Fascistpartier kallar sig liberalkonservativa.

Högerpartier som lierar sig med fascisterna grinar över att kallas medlöpare. DN-skribenter använder begreppet “ytterkantspartier” för att jämställa SD:s etnonationalism med V:s mjäkiga socialdemokrati. 

Högern är så patologiskt ovillig att ansvara för sina egna skitstövlar att borgerliga tänkare mellan varven bjuder in till diskussion om huruvida högerextremistiska ideologier egentligen är vänster. Kanske är det den grogrund som något så befängt som homonationalism behöver för att växa: 

Ett samhälle där ord har förlorat sin betydelse, rättigheter, sin historiska kontext. 

Det är min förhoppning att högerreaktionen vi lever igenom en dag tar slut. Jag hoppas att vi, när dimmorna lättar, minns vilka som stod fast mot främlingsfientligheten och vilka som såg den som en möjlighet att göra karriär. Vilka bögar som gömde flyktingar och vilka som skrev debattartiklar om “rasismen mot etniska svenskar”. 

Inte nytt att bögar söker sig till fascism

Som konstvetaren Patrik Steorn konstaterar i programmet är bögar som söker sig till fascismen inget nytt fenomen. 

I tredje riket tog det stopp när Hitler avrättade Ernst Röhm och skärpte paragraf 175 som kriminaliserade homosexualitet. 

Under tiden nazisterna satt vid makten skickades mellan 5000-15 000 bögar till koncentrationsläger. Bögar som grupp är alltid högerextremismens förlorare. 

Men det kommer tyvärr aldrig att hindra enskilda bögar utan hjärta, hjärna eller mod att underblåsa fascismen.