KOMMENTAR. Det bästa som sänts på TV, säger en. Orka bry sig om ett gäng svinrika as, säger en annan. En tredje tröttnade under de första fyra, relativt tråkiga avsnitten. 

Succession, på HBO Max, är i alla fall det jag vill prata om vid kaffepentryt på jobbet.

En mörk tragedi om trasiga familjerelationer. Den just nu roligaste satiren över medier, hyperkapitalism och mardrömsscenariot för USA:s illa fungerande valsystem, där multimiljardärer tillsätter och avsätter presidenter för att säkerställa fortsatt frikort utanför lag och rätt.

Nyskapande språk, där ord är allt och inget, som får mig att vilja skaffa helt nya ord och förolämpningar. Men mest av allt vlll jag prata om makt. Hur man tar den, hur man behåller och använder den och vem som har det som krävs.

Parallellt med den sista säsongen har jag haft väldigt kul på jobbet, och fördjupat mig i vänsterns syn på makt.

I socialdemokratin hittar man mycket av det som seriens syskon ägnar sig åt – att genom en bra blåsning hålla sig steget före de andra i innersta kretsen.

Makt är korrupt

Längst vänsterut hittar man en syn som påminner mer om demonstranternas utanför ATN:s huvudkontor i serien – makt är korrupt, allt ska vara demokratiskt.

Men utan en gemensam idé om vad det betyder. Här finns en del av svaret på varför vi har en högerregering just nu. 

Om vänstern inte förstår vad som krävs för att ta och utöva makt blir inget vettigt gjort. 

Den som inte kan lyssna på folket, medlemmarna, lokalavdelningarna, fattar inte rätt beslut. Och för att få saker att hända krävs följare som agerar i rätt riktning. 

Att tillsätta ledningar som klarar det är inte lätt. Inte ens för miljardärer.

Allt kretsar kring Logan Roy

Logan Roy är titanen som inte bara serien, utan hela universum kretsar kring. En hänsynslös, ostoppbar kraft som dominerar allt. Bekväm i både maktens palats och de lägsta av hus. Sitt imperium har han byggt från ingenting. En enmans feberfantasi av Ayn Rand, i full kontroll över pengarna och narrativet. 

Logan Roy skulle inte behöva tänka länge för att utse nästa partiledare. På en enda kväll bestämmer han vilken presidentkandidat som ska vinna. 

Logan vet det alla falangstridande partister från vänster till höger missat: den person som ska leda måste ha de egenskaper som krävs. Och Logan vet vad som krävs.

Svårigheten för Logan är att hitta en efterträdare som kan ta över som VD för familjeföretaget Waystar Royco.

Flera gånger under serien hör vi honom säga att allt han gjort, har han gjort för sina barn. Sanningen är nog att han har gjort sina barn för Waystars skull. 

Hans förstfödda, Connor, bedöms tidigt som otillräcklig och hålls utanför tävlan. Andra sonen, Kendall, fostras som kronprins. Roman och Shiv får vara med och slåss när Logan dömer ut Kendall som för vek.

Känner igen mig i Logans syn på makt

Jag kan känna igen mig i Logans syn på makt. Han vill likt ett traumatiserat barn lägga så lång distans som möjligt från maktlösheten. Så länge det finns någon som har makt över honom, finns den kvar.

Därför dör Logans tilltro varje gång han är på väg att utse en ny CEO. 

Han kan helt enkelt inte lämna ifrån sig makten. Särskilt inte till idioterna han uppfostrat, som han föraktar just för att de är födda rika. Han kompenserar för deras silverskedar genom psykisk och – åtminstone mot Roman – fysisk misshandel, manipulation, svek och kärlekslöshet. Han vill att de ska bli hårda som han. 

Han lyckas inte. De blir hänsynslösa och veka. ”You are needy love sponges. I am a plant that grows on rocks and lives of insects that die inside of me” som storebror Connor säger, att inte behöva kärlek är hans superkraft. 

Hans yngre syskons enda drivkraft är pappas kärlek – eller åtminstone godkännande. Det är därför de vill åt makten. Och det är därför de inte kan ta den. 

När Logan till slut hittar sin avbild är det en odräglig svensk appmiljardär. Lukas Mattsson, spelad av Alexander Skarsgård, skickar frysta block av sitt blod hem till sitt ex/kommunikationschef. Han är gränslös, flip-flop-klädd och full av osäkerhet som driver honom att erövra. Rik nog att köpa hela Waystar Royco till ett överpris inga aktieägare kan säga nej till.

Aldrig överglänsa sin mästare

Den första regeln i boken The 48 laws of power av Robert Greene, är att man aldrig ska överglänsa sin mästare. Shiv och Kendall tänker precis tvärtom. 

Det är ett evigt pitchande av affärsstrategier för att imponera. Det enda de bevisar är att de är bullshit. Roman försöker snarare bevisa att han gör som pappa säger, men inget räcker när man är ett konstigt och misshandlat pervo. 

Företagsledningens Frank, vice vd, finanschefen Karl och chefsjuristen Gerri anser själva att de har vad som krävs. Logans förtroende för dessa ”Little piggies stuffing their mouths” är inget att ta för givet. Så fort han utnämnt Gerri till interrim-VD vänder han sig emot henne.

Kvar finns Shivs make Tom Wambsgans, en streber från mellanvästern, med språkets och fjäskandets gåva, fyrkantiga kostymer och känslorna utanpå ansiktet och kusin Greg, som söker en väg in.

Ingen av dem är där för kärlek. De är ute efter pengar och makt. Båda förstår att de måste tjäna för att härska. Båda följer maktens lagar.

Men där Tom har en osviklig förmåga att veta i vilken korg han ska lägga sina ägg, så uppvisar Greg den direkta motsatsen. Han tvingas ständigt agera dubbelagent och byta sida, något som sällan leder till makt. 

Inte lätt att hitta den som kan göra jobbet

Många har spekulerat i om Succession skulle sluta som Game of Thrones – med Greg eller Tom på tronen. Det är ett mer logiskt val än Logans barn. De vet åtminstone att makt inte är kärlek. Men för Logan är en despot som skapat sitt eget imperium värdigare.

Det är inte lätt, vare sig för mediemoguler eller valberedningar, att hitta den som kan göra jobbet. Den som tror sig kallad kanske snarare behöver fler vänner. Den som passar bäst kanske inte lockas av maktspelet. 

Den som vinner är enligt Logan Roy ibland den som har störst kuk. Logan kunde affärer, och han kunde göra det mesta av den makt medieinnehav och rikedom ger.

Han skulle kanske inte ha vad som krävs för politisk makt. Att kalla alla för clowner, fittor och kuksugare kan ses som en belastning i en valrörelse. 

Val vinns oftare av bekräftelsesvultna självgoda maktspelare som Shiv och Kendall. Nuförtiden även av hånskrattande fascister som Roman.

Att slött peka finger åt makt i allmänhet är inte tillräckligt för den som vill se en politisk förändring. Kanske kan Toms beskrivning av sig själv hjälpa. Han äter strategi och implementerar den.

Han har ett överskott av vaksamhet och en hög tolerans för smärta. En bra början.