KOMMENTAR. Förra veckan släpptes vad som borde varit en bomb mellan två pärmar i Sverige. Tankesmedjan Balans Marcus Larssons och Åsa Plesners bok De gränslösa kan inte riktigt beskrivas som något annat. 

Vi som följt författarna länge borde inte vara överraskade, i twittertråd efter twittertråd har de redogjort för hur svängdörrarna i Sverige ser ut mellan de politiker som byggt den svenska marknadsskolan och dess bolagsstyrelserum.

I flera fall, som med moderaten Peje Emilsson, handlar det om politiker som aktivt drev på friskolereformen, för att sedan starta egna friskolekoncerner och tjäna enorma pengar på samma reformer.

I många andra handlar det om att man gått direkt från skol- eller omsorgspolitiken där man drivit på för marknadslösningar till lobbyism för samma bolag. 

I skolminister Lotta Edholms fall pratar vi om någon sorts loop, där hon gått från skolborgarråd i Stockholm till styrelserummet för friskolekoncernen Tellusgruppen, till en ministerpost. Hon är extremfallet i en sjuka som fått pågå inför öppen ridå i decennier, där våra folkvalda främst skyddar sina egna eller andras intressen.

En usel blandning av vänskapsrelationer, dubbla stolar och massor av skattemedel som går hela vägen in i statsminister Ulf Kristerssons sommarstuga.

Samma politiker som gått till dessa skattefinansierade välfärdskoncerner får – om nu inte ministerposter – sedan sitta grupperna som utfö de slag i luften till ”utredningar” som ska ta ut riktlinjer för de begränsningar alla egentligen vet måste göras.

Vilket försäkrar att absolut inget blir gjort eller går så långsamt som möjligt att maximal vinst kan plockas hem.

Konsekvensen är minskad lärartäthet, glädjebetyg, överetablering av friskolor där ingen efterfrågat dem, en utarmad kommunal skola, ökad segregation. Och ingen som drar i nödbromsen.

Välfärdsföretag påverkar hela Sverige

Välfärdsföretagen har fått en så framträdande roll att de påverkar inte bara skolan utan hela Sverige.

Näringslivet närmade sig Sverigedemokraterna av en enda anledning. För att säkra fortsatta vinster i välfärden. Vi som var med minns när Timbros dåvarande vd Marcus Uvell började sin uppvaktning av figurer som SD:s journalistrugbykämpe Linus Bylund för över ett decennium sedan. Då med argumentet att han ”pratade med alla.”

Detta var något år innan Uvell, som representant för Peje Emilssons (ja, ständigt denne Peje) PR-byrå Kreab, över en lunch fick SD att vända i frågan om vinster i välfärden.

Därför står Edholms partiledare Johan Pehrson och brummar förvirrat när Sverigedemokraterna sprider sin främlingsfientlighet och sina konspirationsteorier, eller gör sina HBTQ-fientliga utspel. 

Vad ska han göra? Vinsten. Framför. Allt. Priset blir våra skattemedel, eleverna, lärarna, vårdpersonalen och i slutänden själva tilltron till demokratin. Kvar blir ett håglöst gäng som viker sig för högerextrema utspel, som knappt själva tror på politikens kraft att förändra något.

Kalla det vad ni vill. Författarna lämnar välvilligt imponerande mycket till läsaren själv när det kommer till domen. Men jag vill nog ändå kalla det för sitt rätta namn – korruption förklätt till ett trivsamt Prime-mingel i Almedalen. Där alla fortfarande låtsas ha någon slags skam i kroppen när de kommer med sina svamlande icke-svar eller tiger stilla.

Jag tror det är kritiken av detta läge i landet som Moderaternas mentor Gunnar Hökmark – i dag givetvis skollobbyist för Peje Emilssons Kunskapsskola – definierar som ”näthat”.  

Och fallen är verkligen inte få när det kommer till de politiker som vandrat ut och in genom svängdörrarna mellan skolpolitiken och koncernstyrelserummen. Plesner och Larsson ger exempel på exempel.

De gränslösa – En bok om politikers skolaffärer av Marcus Larson och Åsa Plesner (Korpen).

Det borde ha varit en bomb

Det borde ha varit en bomb. Kanske årets mest klargörande bok. Stoff för minst en vecka av luft som behöver rensas efter trettio års vanvård av svenska skolan. Själva fundamentet för våra barns framtid. 

Här finns en giftig häxblandning av partiledare, skolpolitiker, tjänstemän, lobbyister och bolagsstyrelseledamöter – alla dessa gränslösa som behöver, om inte ställas till svars så åtminstone få åtminstone några frågor.

Så blev det kanske inte riktigt. Delvis för att skolbolagen, deras lobbyorganisationer och de politiker som är ansvariga för detta helt enkelt inte vill svara författarna. De försöker helt enkelt tiga ihjäl debatten. 

Men också för att frågan någonstans verkar ha drunknat under veckan.

Nazistpyssling och gröt

För vad har vi diskuterat i stället? 

En nazistpyssling som stämt en komiker för förtal. Högerextremister som lajvat media och agerat aphus på sagda rättegång. 

Landstraumat att en skribent på pajassajten Bulletin tydligen upplevt något så obehagligt som stökiga tonårskillar – läs invandrare – som trängt sig i kön på Gröna Lund. Grabbgänget kan även ha spottat.

Författaren Lena Anderssons tankar om gröt.

Jag måste ändå fråga mig själv. Tramsade vi bort det? Missade vi ett momentum mitt i alla aversioner mot Lena Anderssons fiberrika kost räknad i ören på gram, eller goda skratt över nazistpysslingar som kräver att få driva ”småmål” i tingsrätten? 

Näringslivets flirt med högerextremismen tycks inte bara ha gett dem makten över regeringskansliet. De fick cirkustältet på köpet.

Sattes verkligen en bok som visar upp en omfattande skandal med svenska skolan i medieskugga av det här? Blev det för jobbigt för oss och Sverigebilden?

I stort sett alla medier borde ha exploderat. Exakt hela den här veckan hade, i en rimligare tid, handlat om boken De gränslösa.