KOMMENTAR. ”Hungrar barnen är det föräldrarnas fel”, skriver krönikören och debattören Lena Andersson i SvD i helgen. Sedan dess har en märklig debatt blossat upp.

Den ökade åtgången på skolmat har, enligt Andersson, använts som politiskt slagträ, där ordet ”hunger” missbrukas. Ingen går hungrig i Sverige, menar hon. Och är något barn hungrigt är det föräldrarnas fel.

Och visst borde letandet av syndabocker vara mindre viktigt än att hjälpa familjerna i fråga. Men att påstå att föräldrarna bär skuld till att barnen äter mer i skolan är att gå riktigt snett. För vilka blir lösningarna i ett sådant skuldsökande?

Det har gått 20 år sedan Rädda Barnen inledde sitt arbete med att lyfta svensk barnfattigdom. 90-talskrisen hade fått långsiktiga konsekvenser och vissa grupper av barn fått det markant sämre.

Ett par år senare började jag jobba för organisationen med ansvar att driva frågan nationellt. Och ja, även då tog vi emot många samtal från upprörda medborgare som tyckte att de fattiga får skylla sig själva.

Och ja, jag själv citerades av Dagens Nyheters Hanne Kjöller som anklagade mig för att ”strö kol i eländesbrasan”, i en harang om att fattigdom inte finns i Sverige.

Sorgligt kapitel i svensk historia

Men framför allt satte jag mig in i ett väldigt sorgligt kapitel av svensk nutidshistoria. Jag träffade de som berördes. Såg barn som drabbades bara för att de råkat födas in i fattiga familjer eller i familjer som flytt till Sverige. Som levde knapert för att de växte upp i hem med psykisk ohälsa eller med endast en förälder.

På 20 år har mycket lite hänt. Närmast identiska berättelser kommer fram. I den senaste rapporten På arbetarkvinnors bekostnad svarar hela en av tre att deras barn är oroliga för ekonomin.

Vad är barnen då oroliga för? Inte direkt småsaker.

De oroar sig för att bli vräkta. Att inte ha råd att bo kvar, att behöva flytta. Att kanske tvingas byta skola, att bo för trångt. De är oroliga för föräldrarnas hälsa, för familjens säkerhet, för närområdet.

Det är många gånger djupt traumatiska livshändelser vi pratar om. Om en helt avgörande otrygghet som påverkar barnens hela liv.

Respektlöst av Lena Andersson

När Lena Andersson konstaterar att det visst går att laga mättande mat oavsett plånbok och att det annars handlar om vanvård, är det inte bara djupt okunnigt. Det är också respektlöst.

Och det riskerar bara att göra fattiga barn än mer osynliga.

”Det finns inte en vuxen i Sverige som inte har råd med ris, mjöl, jäst, potatis, baljväxter, lök, havre, couscous, och utöver det ett äpple om dagen”, skriver Andersson.

Men hon har fel. För en dryg månad sedan intervjuade jag en ensamstående mamma, Narin som jobbar heltid som barnskötare. Matpriserna har stigit med 20 procent på ett år och för familjer som redan levde på marginalerna är det ännu svårare att ge barnen det de behöver. Hon har slutat köpa mjölk till sina barn. Mjölk och färskt bröd. De äter knäckebröd och dricker saft i stället.

Vad menar Andersson att Narin borde göra?

Om vi nu ska ta detta ”hunger” som Andersson har fastnat vid. En slående stor del av de här barnens liv går ut på att bespara föräldrar från lidande.

Så vad gör de? Jo, barnen berättar inte om barnkalas som de är bjudna till, stannar hemma och är sjuka när skolan ska ha friluftsdag. Säger inte till när kläderna är för små.

Barnen äter mer lunch i skolan

Samma sak gäller mat. Barnen äter mer lunch i skolan nu, sannolikt för att de vet hur stor föräldrarnas oro är för matinköp och de allt dyrare priserna.

Även detta handlar om ansvarstagande. Att till varje pris inte spä på föräldrarnas oro. 

Jag håller med om att vi ska nyansera debatten, men inte för att låtsas som att det inte spelar någon roll vem som styr Sverige.

Vi måste fortsätta prata om fattigdomen som breder ut sig och som helt uppenbart är ett politiskt problem. Vi måste ta reda på mer, ställa fler frågor och framför allt, fortsätta se de fattiga familjerna utan förakt.

Vi måste se barnen. När barnfattigdomen förminskas, när den raljeras bort av vuxna högerdebattörer, då blir bördorna ännu tyngre på de fattiga barnens axlar. Och det om något är ett svek.