Järvafältet är norra Stockholms hjärta. Grönområdet är enormt och förvandlas om sommarhalvåren till en mötesplats för tiotusentals människor.

Mot Tensta spelas frisbeegolf och skärmflygare tar fart från Granholmstoppen. I Eggeby rider man hästar, i Akalla hålls marknader mellan 4h-gårdens hagar. De största familjegrillfesterna man kan tänka sig hittar man vid Husby gård.

Och så alla kolonilotter. Som färggrant strössel fyller de fältet. Finns det något sorts rekord för kolonilotter per kvadratkilometer måste det hållas av Järva.

Det är med andra ord inte konstigt att det som ska vara Almedalsveckans motsvarighet, och kanske bitvis motsats, hålls just här.

Järvaveckan ska vara en mötesplats för politiker, civilsamhälle och Järvas boende. Poängen är att diskutera politik och förändringar för inte minst utsatta områdens framtid.

Trots sitt hjärta är Järva nämligen just utsatt. Arbetslösheten är hög, likaså den sociala och ekonomiska utsattheten och trångboddheten är utbredd. Järvapolisen har specialorganiserat hela sin verksamhet för att motverka skjutningar och gängkriminalitet.

Därför skaver också årets Järvavecka mer än vanligt.

Ska lockas till gigjobb

När gig- och matbudsföretaget Wolt arrangerar seminarium om framtidens arbetsmarknad höjer man på ögonbrynen så hårfästet värker.

Wolt vill ”lyfta kurirernas perspektiv”, det vill säga arbetstagarnas. Gott så, hade man kunna tycka, men aldrig blir väl en arbetsgivares dåliga villkor så genomskinliga som när cheferna inte kan hitta en enda faktisk kurir som kan prata gott om verksamheten på scen.

I stället har Wolt bjudit in Liberalernas arbetsmarknadspolitiska talesperson Camilla Mårtensen och två män som lajvat cykelbud samtidigt som de arbetat i högst välbetalda branscher: managementkonsulten och författaren Qaisar Mahmood och näringslivstankesmedjan Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch.

Båda tycker att det här med gigbudsjobb är jättebra. Villkoren och lönen? Inga problem. För räknar man ihop lunchrusningstimmarna man cyklat i innerstaden med tryggheten man kan känna med ett stort sparkonto och managementkonsultjobb vid sidan av går vardagen till och med ihop bättre än för många andra.

Ren propaganda

Wolt kränger ren propaganda till Järvaborna och förväntar sig antagligen att människor ska vara för dumma för att se igenom det. Men ingen söker sig till gigbudsbranschen i tron att arbetsvillkoren ska vara enkla att leva med. Man gör det för att man måste.

Ta till exempel Waseem Kamand, som tjänade 4 500 kronor i månaden som bud hos Foodora.

– Det finns inte andra jobb för oss som är nya i Sverige. Vad ska jag göra? Jag måste betala hyra och ha mat, berättade han för Dagens Arena.

Eller Harry Heath, som för TV4 berättade om att arbeta genom vintern i Sverige i februari. Han efterlyste tryggare avtal och högre ersättningar.

Två riktiga gigarbetare alltså, en bra bit från Järvascenens strykta skjortor.

Vill se spiral nedåt

Svensk höger, representerad av Kopsch, Mårtenssen, gigföretagarna och hela den sittande regeringen vill se en spiral nedåt på svensk arbetsmarknad.

Regeringen och Timbro vill se minskade bidrag för att de så kallade incitamenten för att ta jobb ska öka. Där står Wolt och andra gigappar redo att ta emot arbetssökande utan att betala vad arbetsinsatsen faktiskt är värd.

Med andra handen bjuder samma företag in samma Timbro-ekonomer för att prata upp systemet i sin helhet, eftersom faktiska bud vill se villkor arbetsgivaren vägrar att betala.

Sedan använder högern samma personers låga inkomster som argument för att sänka bidragen.

Mörk framtid med högern

Arbetet kunde under fredagen presentera SCB-siffror som bryter ned en av årets mest spridda talepunkter från både Timbro som regeringsföreträdarna. ”700 000 personer är inte självförsörjande i Sverige”, heter det.

Högerns poäng är att alla ska tro att detta handlar om bidragstagare, men i själva verket är de ofta något annat. Bara 5,6 procent har försörjningsstöd, bostadsbidrag eller äldreförsörjningsstöd till exempel.

Det visar sig att drygt 25 procent av alla som kallas icke självförsörjande faktiskt arbetar. En delförklaring till de låga inkomsterna är, enligt nationalekonomen Martin Nordin, osäkra anställningar.

Kanske jobbar de med andra ord som matbud.

Men såhär sluts alltså cirkeln mellan gigföretagens intressen och regeringens politik. Ett givande och tagande i en ekvation där framtiden för ekonomiskt utsatta områden ser mörk ut.

För högern är den enda viktiga frågan vem som kan tjäna mest på den arbetslöses existens.

Det är en politik som hör hemma med koskiten på Norra Järvas naturreservat.