Se på grafen strax här under.

Det är en graf som är hämtad ur James Suzmans bok ”Arbete” från 2020 och som borde sitta på varje facklig ledares näthinna.

Grafen visar hur lönerna har utvecklats i förhållande till bruttonationalprodukten, alltså hur mycket av det värde som produceras i form av varor och tjänster i ett land som går till de anställdas löner.

Under lång tid var det här inte något kontroversiellt.

De två kurvorna följde nämligen varandra under i stort sett hela 1900-talet. Om BNP ökade så ökade även lönerna med ungefär lika mycket.

Länge sågs detta fenomen, att lönerna följde BNP-utvecklingen, mer eller mindre som en ekonomisk naturlag.

Om BNP ökade ett år så skulle ekonomins funktionssätt, konkurrens om arbetskraften och fackförbundsförhandlingar ganska snabbt lyckas få upp lönerna till den gamla vanliga nivån i förhållande till BNP-utvecklingen.

Men runt 1980 hände något. I ekonomkretsar kallas det som hände för ”The Great Decoupling”, den stora frikopplingen.

Löntagarna halkar efter

Löneandelens koppling till BNP-utvecklingen försvann och lönerna hängde inte längre med.

Och det är denna utveckling som grafen här intill illustrerar.

Sedan 1980 har den reala BNP-utvecklingen per capita som synes ökat med nästan 80 procent i USA.

Men reallönen för heltidssysselsatta har stått så gott som stilla.

USA har blivit rikare som nation. Men inte löntagarna.

Grafen speglar förhållandena i USA och inte i Sverige, och i Sverige har löntagarna i en internationell jämförelse haft en bättre utveckling med fler år av reallöneökningar än i stort sett alla jämförbara länder.

Ändå är utvecklingen snarlik i alla de tätt sammanvävda västerländska ekonomierna.

Någonting har alltså hänt i alla länder. The Great Decoupling har drabbat hela västvärldens ekonomier.

Saknar 30 procent av lönen

En orsak som nämns i en studie av OECD, som Arbetet tidigare har skrivit om, är att arbetsgivarens makt över lönesättningen har ökat i alla OECD-länder, inklusive i Sverige.

Också nationalekonomerna Chen Yeh och Claudia Macaluso på den amerikanska centralbanken och nationalekonomen Brad Hershbein på John Updike Institute har visat att industrilönerna i USA har pressats allt lägre under vad de anställda producerar.

De anställda har på detta sätt gått miste om ungefär 30 procent av sin lön, menar dessa ekonomer.

Och nyligen var också professor Alan Manning från London School of Economics i Sverige och visade att snarlika mekanismer har öppnat för alla arbetsgivare i väst. Arbetsgivarna kan nu sätta löner allt längre under värdet av det som de anställda producerar.

Manning bedömer att reallönerna i dag borde vara åtminstone 20 procent högre.

Ute i världen är alltså följderna av The Great Decopling en företeelse som nu livfullt debatteras. 

Och det borde naturligtvis vara på dagordningen också i Sverige.

Timbros vulgärlobbister

BNP ökar och vinsterna ökar hos företagsägarna. Och en allt mindre andel går till löntagarna.

Alltmedan slaskhögern, dit även Svenskt Näringslivs propagandacentral Timbro numera får räknas, ägnar sig åt demagogisk vulgärlobbying, tex när Timbros chefekonom cyklar runt en stund och slår fast att det är så lätt att cykla så matbuden är inte värda annat än låga löner – en cykeltur som backades upp av ett enormt genomslag i svensk media.

Fokus i Sverige blev den snudd på hjärndöda frågan hur svårt det är att cykla i stället för den självklara frågan: Vem ska ta vinsten av cykelbudets arbete?

Eller när en författare som Lena Andersson i en artikel slår fast att barn kan äta havregryn, alltså hungrar de inte, vilket var ett lika tydligt köttben till kvasidebatten. Den fick om möjligt ännu större genomslag i media.

Den grundläggande fördelningspolitiken och löntagarnas ras i inkomst jämfört med BNP-utvecklingen göms i dånet från högerns pubertala försök till förstörelse av samhällsdebatten.

Vinsterna före allt

Frågan vi bör ställa oss är hur vi som nation tillsammans ska fördela vår ständigt ökande bruttonationalprodukt. Det finns tre möjliga användningsområden, löner, vinster och gemensam samhällsnytta.

I dag har vi valt att kraftigt prioritera endast ett av dessa områden, och det är vinster till företagskoncernerna.

Lönerna hålls tillbaka och den gemensamma samhällsnyttan i form av gemensamt finansierade järnvägar, vägar, vård, skola och omsorg är i ständig nedmontering. Detta trots en lika ständigt ökande BNP.

Med en SD-stödd M-KD-L-regering som så tydligt ställt sig på arbetsgivarnas sida måste denna debatt upp på bordet även i Sverige.

Här finns verkliga möjligheter att skapa ett bättre liv för medborgarna.

Det finns det inte i slaskhögerns kvasidebatter.