Sekunden Sverige kunde se den ekonomiska krisen i horisonten började en lika tröttsam som förutsägbar textparad i svenska medier: rika människor som vill ge spartips åt panka.  

Roligast var antagligen Företagarnas VD Günther Mårder, som marknadsför sig själv som Sveriges snålaste miljonär, och som tipsade om att promenera runt lite i sin lägenhet för att få syn på kvadratmetrar man kan spara in på. 

Köp mindre hämtkaffe, är en annan klassiker. Någon krögare tipsade i vårvintras om att leta efter mat längst bak i frysen. 

Tack, patron, att ingen som lever på marginalen tänkt på det. 

Grövst råd kom ändå i helgen från Svenska Dagbladets kolumnist Lena Andersson. 

Andersson har under rubriken ”Hungrar barnen är det föräldrarnas fel” presenterat ett helt kalkylblad över vad kolhydrater kostar per portion. Havregryn och linsgryta, är rådet till fattiga familjer. 

Föräldrar som inte fattar att satsa på detta har helt enkelt inte vett nog att sköta sina hushåll. Det gränsar till vanvård, får vi höra. 

Det säger sig självt att ingen hjälps av dessa välmenande och nedlåtande råd, däremot avslöjar de den övre kulturbärande medelklassens totala brist på fantasi. 

En stor grupp människor kan alltså på allvar leva i en verklighet där fattigdomens vardag är så långt borta att de inte ens kan föreställa sig hur den faktiskt ser ut. Snacka om segregation. 

Låt därför mig, en pank morsas unge, uppfostrad på gryn och finska rotfrukter, bygga en bro för högerns tänkande.

Medelklassen kan flexa

De välmenande Prussiluskornas meningar brukar alltid inledas likadant:

”Bara att ta sig i kragen”, ”Bara att handla storpack”, ”Bara att köpa begagnat”, utan minsta insikt om att fattigdom inte bara är en fråga om brist på pengar utan också en tillvaro där även tid och ork saknar marginaler. 

Mitt livs första minne är att min mamma har låst in sig i garderoben för att gråta. 

Det är en frustrerad gråt och hon vägrar komma ut, hur mycket två-treåringen utanför ber henne. Marginalerna är slut, ännu en gång, i både tid, pengar och ork. 

Samhället var och är inte anpassat efter ensamstående skiftarbetare.

Att bara ta sig till second hand för nya vinterskor kräver inte bara att du plötsligt har en hundring över, det kräver också att du över huvud taget bor i en stad där Myrorna eller motsvarande finns. 

Det kräver att öppettiderna fungerar med ditt schema. Det kräver att rätt storlek finns just dagen du har möjlighet att promenera dit. 

Om inte startar pusslet om. Och pusslet behöver läggas inför varje inköp, varje tandläkarbesök, varje måltid, varje vinter, varje skolstart. Om och om och om igen.

Den fattiga vardagen är ett mentalt fängelse. Ett livspussel välbemedlade har råd att betala sig ur. 

Bara att flexa för att spana in närmaste second hand. 

Bara att gå lite tidigare för att hinna träna innan hämtning. 

Bara att lägga ut en hundring extra idag för att spara 150 på sikt. 

Bara att beställa hem lite hämtmat för att få schemat att gå ihop.

Matbudets barn? Låt dem äta gröt! 

”Välj mig patron!”

Höjden av intelligens, tycker en rad högerdebattörer, och vässar samtidigt knivarna för att attackera det som är livlinan för alla familjer utan miljoner på ISK-konto: 

Välfärden. 

Även panka morsors barn behöver sjukvård. I välfärdssamhället är det kostnadsfritt, i högerutopin ska familjerna betala extra för sjukvårdsförsäkringar. 

Panka morsors ungar ska gå i de sämsta, mest segregerade skolorna. 

Panka morsors ungar ska berövas fritidsaktiviteterna som är gratis.

Kulturskolan ska skäras ned, museum ska kosta pengar, biblioteken ska privatiseras eller koncentreras till innerstäderna om de blir kvar alls. 

I högerutopin är idrottsklubbarna hellre vinstdrivande än ideella.

I högerutopin betalar alla för att studera vidare, om man inte kan få ett stipendium, förstås. 

”Välj mig, patron” vill de se oss begåvade men fattiga barn pipa och tindra med våra fattiglappsögon och sedan få känna sig givmilda och goda när de valt ut det mest stackars barnet för vidare studier. 

Vi kan dansa med, så länge vi orkar, men ingen tar sig igenom alla fattigdomens bara-nålsögon. När vi misslyckas är Lena Andersson där och beskyller oss eller våra föräldrar för vanvård. 

För ungarna vars föräldrar inte orkar alls, av sjukdom, av missbruk, eller bara av att faktiskt vara kassa, finns inte heller några svar. 

Tråkigt för er, säger Lena Andersson. Men det här var faktiskt era föräldrars ansvar.