Trots Ebba Buschs semesterplaner gick Agendas partiledardebatt av stapeln som planerat under söndagskvällen.

Även om oppositionspartierna – S, V, MP och C – var på offensiven blev det ändå snabbt tydligt att regeringsunderlagets största motståndare inte längre är oppositionen utan verkligheten själv.

SVT och Agenda valde att inte ha med skolan eller sjukvården som specifika ämnen för dueller, men välfärden låg trots det som en skugga över hela debatten.

I lördags samlades tusentals lärare i Stockholm för att protestera mot nedskärningarna som aviserats i kommunens skolor. Huvudstaden är varken ensamma om protester eller stålbad i klassrummen.

Regeringen låtsas i både riksdagen och i tv-studion som att det regnar, och att de absolut inte har någon makt i frågan nu när inflationen äter upp varenda skattekrona i kommunernas budgetar.

Trots att regeringen själva skurit i anslagen till kommunerna. Trots att vårbudgeten inte innehöll en krona mer i stöd nu när behoven är som mest skriande.

Nationalekonomen Åkesson

I början av året larmade IVO om att inget av de 27 granskade sjukhusen i landets 21 regioner kunde garantera patientsäkerheten. Krisen i sjukvården är nationell, och en nationell kris är rimligtvis regeringens ansvar.

Jimmie Åkesson har aldrig svamlat så mycket som när han i direktsändning försökte rebranda sig från högerextremist till nationalekonom och jaka med Ulf Kristersson och Matjättarna: Alla insatser som på allvar skulle hjälpa flest antal människor och dessutom de mest utsatta hushållen skulle elda på inflationen.

Därför får välfärden blöda. Därför kan Ica eller Coop inte pressas. Därför får bankerna ta ut monstervinster genom räntehöjningarna.

Ökar segregationen

På område efter område går samma mönster igen: Ulf Kristerssons regering säger en sak, men kartan visar något annat.

Regeringen påstår sig ha en kraftfull klimatpolitik. När klimatforskare och experter påpekar motsatsen tycker regeringsföreträdarna att forskarna är oseriösa och ”aktivister”. För att de säger sanningen, alltså.

Regeringen påstår sig göra allt för att krossa segregationen. Men på integrationsområdet har man sparat ned på allt som spelar roll: Utbildningsplatser, bostäder.

Nu vill regeringen införa bidragstak och villkora tillgången till välfärden. Mer uteslutning. Med ett annat ord: mer segregation.

Förra året la staten en halv miljard kronor på brottsförebyggande insatser riktade mot unga. I år halveras anslagen. Nästa år ska de bort helt.

Drag queens framför välfärd

Det är märkligt att Agenda valde att prioritera en debatt om kulturen framför en debatt om sjukvården, skolan eller välfärden generellt. Och då inte ens en kulturdebatt om kulturskolan, biblioteken eller den breda folkbildningen som bär stora delar av hela landets kulturututövning.

Agenda ville istället debattera drag queens och sagoläsning. Allt för att Jimmie Åkesson skulle kunna stå i studion och säga ”Skamlös vinhora” på bästa sändningstid om och om igen (ett namn som alltså aldrig använts när en druga läst sagor för barn i Sverige).

Kulturdebatten tydliggjorde dock ett sista, men på sikt det kanske mest avgörande, avståndet mellan Ulf Kristersson och verkligheten. Nämligen den om vad regeringen säger och vad Sverigedemokraterna vill.

Alla regeringsföreträdare säger i kör att det är viktigare än någonsin att i dessa tider värna fri media, den fria kulturen och den fria forskningen, men låtsas som att det största hotet mot friheten inte står bredvid dem, i regeringsunderlaget, i form av Sverigedemokraterna.

”Lek inte med den antidemokratiska elden” säger Kristersson och står fyra meter från Jimmie Åkesson som leder det parti som flest gånger attackerat, kritiserat och misstänkliggjort svenska demokratiska institutioner från den fria journalistiken till universiteten.

Kristerssons största problem kommande fyra år är att han leder en notoriskt opålitlig regering.

Det ser varenda väljare. För väljare kan inte skiljas från verkligheten de lever i.