I Love is blind byggs kärlek på tjejers chipsätande

Det är en svår sak att söka efter hopp i tider av nedbrytande världspolitik. 

Man håller krampaktigt fast vid förhoppningen att historiens cykliska framfart når botten för att vandra uppåt igen. Samtidigt molar frågan om hur illa det måste bli innan det äntligen vänder. 

Kanske är det då inte så märkligt att man söker oväntade platser för inspiration. Alternativt är det ett tecken på galenskap. 

Oavsett fann jag nyligen hoppfullhet på en plats dit hjärnaktiviteten vanligtvis går för att dö: i ”Love is blind”. 

Men inte när det kommer till kärlek. Såklart. 

Kvinnor med principer

I den senaste amerikanska säsongen sa två av kvinnorna nej vid altaret eftersom de inte stod ut med männens likgiltiga relation till grundläggande mänskliga rättigheter. 

Medan jag rycktes ur strötittandet av diskussioner om aborträtten och BLM växte en liten förhoppning fram. 

Har allvaret äntligen börjat landa till och med hos de som vanligen inte ser kopplingen mellan det politiska och privata? 

Lever hoppet om att gemene person äntligen börjar ryckas ur sin förmåga att blunda för värdekonflikter i jakten på ett normativt liv?

I vår själsligt omtumlande tid kände jag därför en försiktig förväntan när jag tryckte igång första delen av den nya svenska säsongen av Love is Blind. Till ingens förvåning blev jag besviken. 

Inga intelligenta personer

I stället för diskussioner om krig, vinster i välfärden och stigande matpriser fick vi ännu en omgång svensk dejtingtv med män använder modernt språkbruk för samma gamla snubbiga beteende och kvinnor som förlåter. 

Det ska medges att Netflix plockat in en deltagare, Ola, som är uttalat normkritisk. 

Problemet är bara att hans engagemang främst rör brytandet av normer som ”socker i mat” och ”att ha ett jobb” snarare än sådant med direkt påverkan av hans eget självförverkligande. 

Som en självutnämnd öppensinnad och reflekterande människa kunde det tänkas att Ola inte skulle ha så tuffa motgångar i ett program som handlar om att acceptera andra. 

Det gick till en början okej. Han verkade förberedd på att behöva tolerera att hans drömkvinna drack alkohol och åt chips. 

Men ingenting hade förberett honom på den chockartade prövning som skulle tvinga hans normkritiska jag att blicka ut över stjärnorna och ifrågasätta universums livsplan. 

Kvinnan Milly som han valt var kortklippt.

Till försvar för mannens livsåskådning ska jag erkänna min ökade tilltro på ödet (och dess ironi) när det framkom att Milly har en tvillingsyster med långt hår. 

Något säger mig att han inte riktigt läser den signalen från universum på samma sätt som jag gör.

Män utan självinsikt

Förutom mannen som pratar normkritik för att slippa erkänna en livskris och pågående diet, möter vi Oscar som verkar tro på ett likhetstecken mellan självinsikt och ansvarsfrihet.

Efter att ha haft en nummer ett under hela dejtingperioden vandrade hans uppmärksamhet åt ett annat håll när Milly sa att hennes första intryck lämnat honom i en uppförsbacke för hennes gunst. 

Efter översvallande kärleksförklaringar, fick han till slut henne på fall för att kort därefter inse att han visst inte alls var intresserad.

Efter att bägge valt en annan träffades de på utsidan där Oscar tog tillfälle att förklara sitt beteende. Insiktsfullt redogjorde han – som för en terapeut – för Milly, kvinnan han brutalt avvisat, att hans agerande berodde på en prestationspersonlighet. 

Hennes ifrågasättande av deras kompabilitet hade triggat honom till att han ”ville besegra… eh, att du skulle tycka om mig”. 

Oscars långtgående självinsikt om sitt användande av känslomässig förnedring för att straffa de som fått ett dåligt första intryck av honom sträckte sig inte hela vägen till ett ”förlåt”.

När Oscar förklarat sig för Milly, väljer hon att ”snälltolka” honom och konstaterar att det är fint att han överhuvudtaget kan uttrycka så fina känslor som han gjorde för henne då (även om de alltså syftade till att besegra henne).

Vi borde inspireras av USA

Det är klart. Sann kärlek spirar också i programmet. Som mellan paren som spänt inser att de verkligen går ”in på detaljerna” när de inser att kvinnan har samma allergier som mannens syster. 

Eller de två som inte kan förstå sin lycka. De har ju båda hittat en till person i denna värld som drömmer om en ”bästa kompis man är attraherad av”. 

För att summera svenska upplagan av Love is Blind med en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva. Vi skulle må bra av att inspireras av USA. I alla fall här.

Nu är förstås en dokusåpa dramatiserad och hela människorna kommer inte fram. 

Men dejtingprogrammen har blivit till en utgångspunkt för samhällsdebatt om rätt och fel i relationer. 

Med statistik som pekar på ett glapp i värderingar som påverkar relationsmönstren, vore det bra att se det återspeglas i diskussionsunderlaget. 

Kanske är det för mycket begärt. 

Då får jag nöja mig med en vädjan om att till nästa säsong åtminstone hitta en deltagare som inte tror att normkritik är synonymt med personlig utveckling.