KOMMENTAR. Du har säkert hört det. Kanske har du också tänkt det. Den politiska debatten har blivit så polariserad. Höger och vänster står så långt ifrån varandra. Tonen är hård, de medvetna missförstånden många och de lugna sakliga meningsutbytena är få. 

Men stämmer det? Har verkligen polariseringen i svensk politik ökat? Har politiker till höger och vänster blivit mer gapiga och extrema? Det är något med resonemanget som inte stämmer.

Ordet polarisering för tanken till två poler som står långt ifrån varandra, som har rört sig bort från varandra så att man inte längre förstår varandras verklighetsbeskrivningar. Den bilden stämmer inte alls.

Har vänstern i Sverige radikaliserats och blivit mer extrem? Skulle inte tro det.

Socialdemokrater sitter still i båten

Socialdemokraterna lägger inga förslag som hotar storföretagens makt eller ökar den ekonomiska jämlikheten. När det gäller invandring och kriminalpolitik tävlar de med de blåbruna om att vara mest som de blåbruna.

Socialdemokraterna behöver inte göra någonting förutom att bete sig någorlunda normalt när andra beter sig märkligt. Det räcker. De kan sitta still i båten, poppa popcorn, luta sig tillbaka och se opinionssiffrorna ticka uppåt.

Miljöpartiet radikala? De som läxar upp strejkande lokförare, höjer biljettpriset i kollektivtrafiken och skär ned i sjukvården både här och där. Extrema förslag? not so much.

Möjligtvis sorgliga förslag för alla som hade hoppats på bättre klimatpolitik och mer jämlikhet. Vad är det mest radikala som miljöpartiet har föreslagit ställda inför den väntade klimatapokalypsen, en elbilsbonus?

Vänstern bedriver sossepolitik

Vänsterpartiet då? De borde ju åtminstone vara lite extrema och polariserande. Men hur samhällsomvälvande är det med pristak på el och krav på mer pengar till sjukvården? Det ser mer ut som om vänstern bedriver klassisk sossepolitik när sossarna inte längre vill.

Det fanns en tid när delar av svensk vänster faktiskt var extrem och bidrog till politisk polarisering.

På 1960- och 1970-talet fanns det de som drömde om väpnad revolution och hävdade att Sverige borde bli mer som Albanien, kulturrevolutionens Kina eller Sovjet. Det var tokigt på riktigt. Men det börjar bli rätt längesedan och det är svårt att hitta någon som tycker så idag.

Så nej, vänstern har inte blivit mer extrem och polariserande, snarare tvärtom.

Radikalisering till höger

Det är något annat som har hänt. En radikalisering till höger. Ett genombrott för en främlingsfientlig högerradikalism som pumpar ut sin intolerans med gott självförtroende.

Sedan följde en sorts moralisk kollaps inom mer sansade borgerlighet som nu i bästa fall är tysta inför öppen rasism och allehanda dumheter, i värsta fall kopierar de den och låter likadant. Det har förändrats, och det har gått snabbt. 

En ledande sverigedemokrat kallade nyligen den meriterade politiska journalisten Owe Nilsson ”sjuk” för att han pekade på partiets rötter i nazismen. En annan ledande SD-are hävdar att muslimer inte kan vara svenskar.

Oförskämdheterna och rasismen haglar. I sociala medier bedrivs regelrätta hatkampanjer för att tysta kritiker och politiska motståndare, även om just Owe Nilsson lär bli ovanligt svår att tysta.

Politiskt våld mot Annie Lööf

Till det kommer det politiska våld som utövas av än mer högerextrema grupper. Ett mord i Almedalen, mordplanen mot Annie Lööf. Innan det en räcka av politiska våldsdåd. Det finns som tur är ingen motsvarighet till vänster.

Det är inte en polarisering, det är en högerradikalisering. Men till höger vill de gärna kalla det en polarisering, det gynnar deras syften. Då är ju vänstern lika illa. Det är därför Sverigedemokrater kallar ETC, tidningen som har avslöjat partiets trollfabriker, för vänsterextrema i Rapport. Det är därför de kallar demokratiska socialister för kommunister. 

Politiska motståndare och antirasister ska utdefinieras som extrema, det har drabbat de seriösa granskarna på Expo och kommittén mot antisemitism, SKMA. Det är en medveten strategi.

En del liberala debattörer och ledarsidor verkar särskilt förtjusta i bilden av polarisering, då kan de sitta i sitt liberala utkikstorn och framhålla sig själva som sansade och rimliga.

Men när de inte klarar av att ta ställning och i stället likställer Sverigedemokraterna med Vänsterpartiet bidrar de till att relativisera och normalisera rasism och högerextremism. 

Ser de verkligen inte varifrån hotet mot demokratin kommer i Europa, i USA och i Sverige?

Tycker om bilden av polarisering

Även många nyhetsredaktioner och debattprogram verkar tycka om bilden av polarisering. Detta sker samtidigt som åsikter och förslag som för några år sedan hade avfärdats som extrema nu debatteras som vilka åsikter som helst.

SD ska behandlas som ett normalt parti, precis som om det vore normalt med öppen rasism, ständiga avslöjanden om brott begångna av partimedlemmar, personkopplingar till nazism och organiserade hatkampanjer på nätet. 

Men den som dristar sig till att påpeka att SD är rasister kommer att bli avbruten av debattledaren, lita på det. 

Även journalisterna vet hur det är att träffas av rasisternas skitstormar på nätet.

Söder gapar högre än på länge

Just nu gapar de högre än på länge, Mattias Karlsson, Björn Söder och gänget. Under de höjda rösterna anas en ton av desperation. Det har börjat gå dåligt. 

Folk får det sämre med höjda räntor, höga elpriser och dyr mat. Då sänker de skatten för de rika. De nedskärningar som väntar inom vården, skolan och äldreomsorgen kan bli de värsta sedan 1990-talet. Sverigedemokraterna är 100 procent ansvariga för den förda politiken. 

Det är därför de försöker förolämpa Owe Nilsson, därför de gormar om sagostunder med dragqueens och det är därför som Åkesson plötsligt börjar yra om Swexit. 

Det är klart han inte vill ha någon Swexit, hade Sverigedemokraterna velat haft det hade de krävt en folkomröstning om EU som villkor för att släppa fram regeringen. Han vill bara prata om något annat än svikna vallöften och hur deras politik drabbar välfärden och vanliga svenskars ekonomi.

Allt tyder på att det blir värre

Allt tyder på att det kommer att bli värre, de kommer att ta i ännu mer i takt med att det går sämre och fler väljare vänder dem ryggen. Vad ska vi göra inför deras larmande? 

Håll huvudet kallt, låt dig inte dras med i skrikandet. Spring inte på alla deras bollar.

Ducka inte för rasismen. 

Håll fokus på de stora viktiga frågorna om välfärden, fördelningen och klimatet. 

Köp inte snacket om polarisering.