Missnöje i Malmfälten – gruvarbetarna kräver 20 procent i löneökning

När gruvarbetarna från LKAB samlas till medlemsmöte i Kirunas nya kulturhus har lokalerna just invigts, och det doftar fortfarande nybyggt.

Fackförbunden inom industrin har nyss presenterat sitt krav på löneökningar med 4,4 procent i avtalsrörelsen. Samtidigt är inflationen omkring 10 procent. Medan LKAB gör miljardvinster kan alltså arbetarna vänta sig sänkta reallöner.

Mot detta ljuder nu protesterna. Det finns en udd riktad mot det egna förbundet, IF Metall, som sedan våren 2022 har förklarat att det inte går att kompensera medlemmarna för prisökningarna.

Kräver 20 procent

Waldemar Tapojärvi, lastare i gruvan, är en av de drivande bakom upproret. I en motion har han begärt att fack-klubben på LKAB i Kiruna, mer känd som Gruvtolvan, ska kräva löneökningar på 20 procent i ett ettårigt avtal.

Motionen antas, majoriteten på mötet är tydlig.

Gruvtolvan är inte ensam. Gruvfyran på LKAB i Malmberget och Gruv-135:an på LKAB i Svappavaara är på samma linje. Och från Aitikgruvan i Gällivare, som ägs av Boliden, hörs krav om löne-ökningar på 15 procent tillsammans med kortare arbetstid och bättre pension.

Fackförbunden inom industrin har nyss presenterat sitt krav på löneökningar med 4,4 procent i avtals-rörelsen. Samtidigt är inflationen omkring 10 procent. Medan LKAB gör miljardvinster kan alltså arbetarna vänta sig sänkta reallöner.

Gruvklubbarna i Malmfälten håller inte med sitt förbund om att inflationen drivs av höga löneökningar. De pekar på ökad efterfrågan efter pandemin, Rysslands invasion av Ukraina och höga energipriser – saker som inte har ett dugg med svenska löner att göra.

Utmanar modellen

Därmed utmanar de den modell för lönebildningen i Sverige som har gällt sedan det så kallade industriavtalet kom 1997. En modell som kom till för att tygla inflationen (och få till reallöneökningar) genom att disciplinera lönebildningen.

Lönekampen – spelet om avtalsrörelsen

Löner & Avtal

När Anders Elenius åkte ner i gruvan för första gången kändes det pirrigt.

– Men väl där nere var det som att komma hem. Jag har tyckt att arbete under jord är det bästa som finns. Man månar om varandra på ett helt annat sätt än ovan jord.

33 år senare är Anders Elenius ordförande för Gruvtolvan och företräder 1 400 arbetskamrater. Då facken inom industrin lade fram kravet på 4,4 procent var hans spontana känsla att kravet var lågt.

– Samtidigt är vi den organisation vi är. Förbundet centralt tittar på en helt annan bild än vi gör. Vi är 300 000 i IF Metall som ska sätta märket, men förbundet ser också på X miljoner andra anställda som ska ha löneökning.

”Det hade blivit bekymmer i Sverige”

På IF Metalls avtalsråd i Stockholm drev Gruvtolvans ledning kravet på 20 procents löneökning i de centrala avtalen i stället för 4,4 procent.

– Det var mandatet vi fått av medlemmarna. Inte bara vi, utan alla gruvklubbarna, säger Anders Elenius.

20 procent var klubbens krav, men vad tycker du själv?
– Jag följer vad mina medlemmar säger. Det är därför jag är ditröstad. Det finns inget annat, svarar Anders Elenius.

Om ni plötsligt hade fått igenom 20 procent i avtalsrörelsen, vad tror du hade hänt?
– Det hade blivit bekymmer i Sverige, mer törs jag inte säga. Jag kan inte uttala mig om hur inflationen slår. Men om vi får 20 procent så får resten av Sverige någonting däromkring. Då är det klart att det brakar i väg.

LKAB:s storvinster

Anders Elenius påminner om att modellen med ett ”märke” som bestäms centralt har givit reallöneökningar nästan alla år utom i år. Och att en låglönesatsning i kronor för dem som tjänar minst är en viktig del av fackens krav. 

Förra året blev LKAB:s vinst 4,6 miljoner kronor – per anställd. 2021 drog varje anställd in sex miljoner i vinst.

Gör centralt bestämda löneökningar att ni på LKAB missar lönelyft som företaget lätt skulle ha råd med?
– Vi försöker alltid få ut något i de ­lokala förhandlingarna. Och det brukar gå ganska bra. Men LKAB måste investera mycket också för att säkra framtiden. Den parametern måste man ha med.

Så ofantligt är värdet av malmen under Kirunas gamla centrum att det är värt att riva staden och bygga en ny ett par kilometer därifrån.

Restauranger, butiker och simhall töms och byggs upp på nya adresser. ­Kiruna kyrka, 40 meter hög och 40 ­meter bred, visade sig omöjlig att ­montera ner – men inga problem, kyrkan ska flyttas i ett enda stycke. LKAB betalar.

Arbetarna hittar inte bostäder

Kiruna är ett klondyke där hotellen är fullbokade och arbetskraften inte räcker till. Men för gruvarbetarna betyder stadsflytten att det bara finns ­nyproduktion att bo i.

– När min grabb separerade från tjejen stod han med en tvåa för 12 000 i måna­den. Det funkar inte, säger ­Anders Elenius.

Även ensamstående letar hus i byarna därför att de inte hittar bostad, säger Jon Sarri, ledamot i Gruvtolvans styrelse.

– Men hus kostar att värma upp. Och vi klarar oss inte utan bil som man gör i Stockholm. Debatten om att det är vårt eget val är horribel.

Höga priser på el och bensin är en viktig förklaring till frustrationen bland gruvarbetarna. En gruvarbetare som jobbar under jord tjänar 45 000-47 000 i månaden inklusive alla tillägg, enligt Gruvtolvan, men han eller hon har också stora kostnader.

När elstödet kommer på tal har Per Eriksson, vice ordförande för Gruv­tolvan, svårt att hålla sig lugn.

– Helt plötsligt vart det jättekallt i södra Sverige. Men inte hos oss! Vi som genererar nästan all el skulle bli utan ersättning.

BB och kirurgisk vård har försvunnit från Kiruna. Det stärker känslan av att bo i en försummad del av landet. Jon Sarri vet inte hur många historier han har hört om kvinnor som fött barn i en taxi på en parkeringsficka.

– LKAB skickar miljarder i aktieutdelning till staten varje år. Det är dags att staten tar ansvar.

Missnöjet pyr på gruvområdet

Bland de arbetare som passerar grindarna till gruvområdet är det inte svårt att hitta missnöje med det egna fackförbundets lönekrav. ”4,4 procent är ett hån”, ropar en man på väg in.

– Vi missar löneökningar på att gå ut med ett så lågt krav, säger Niklas Berggren, avsynare under jord, som anser att det är en nackdel för medlemmarna att IF Metall går ut först i avtalsrörelsen och ska sätta ”märket”.

– Facket tar för mycket samhälls­ansvar, säger Johnny Jakobsson, lastare under jord som var med vid mötet där kravet på 20 procent antogs.

Andra har förståelse för IF Metalls krav.

– 4,4 procent är rimligt om man tänker på hela samhället. Vi hade väl kunnat få något mer om det bara gällde oss på LKAB, säger Ivar Edlert, som arbetar med underhåll.

Hur många som delar kritiken mot det egna fackförbundet är förstås omöjligt för en besökare att avgöra. Men protes­terna mot industrifackens lönekrav ­verkar ha större klangbotten i Malm­fälten än i södra Sverige.

Vågar säga ifrån i norr

Anders Elenius och hans kollegor i klubbstyrelsen tror att det beror på att det har gått bra för gruvföretagen i många år. I södra Sverige varslas människor, i norr vågar de säga ifrån.

Waldemar Tapojärvi, mannen bakom motionen med kravet på 20-procen­tiga löneökningar, vill inte medverka i Arbetet. Men i tidningen Vi som bygger landet skriver han att ”missnöjet här på golvet är totalt”. Han ”blir inte förvånad om svenska fackföreningar kommer att se en massiv medlemsflykt om inte ­detta historiska svek upphör”. 

Anders Elenius säger sig inte ha känt av några slitningar inom Gruvtolvan. Ingen har kommit till honom och sagt att hon eller han ska ­lämna facket.

– När det centrala avtalet är klart sätter vi gruvklubbar oss ner och funderar på vad vi ska driva lokalt, och medlemmarna får lämna förslag om vad vi ska driva, säger Anders Elenius.

– Det brukar gå bra, vi lyckas alltid förhandla fram någonting utöver det centrala. Förra gången blev det 10 000 kronor i engångssumma. Och sedan 20 000 till under avtalsperioden.

Är man inte nöjd med sina förtroendevalda i fackklubben är det fritt fram att välja någon annan, påminner Jon Sarri.