När jag blir tillfrågad om att lyssna på och skriva om den nya feministkritiska podden ”Nu vet du!”, tar jag mig an uppgiften med en optimism som jag senare ska få svårt att minnas anledningen till.

Kanske beror det på att jag själv inte brukar dra mig för att med en viss syrlighet kommentera sådant som rör feminismen när jag anser det befogat att kritisera. Eller det att det finns del tongivande personer inom sociala medier-feminismen som jag inte missunnar en och annan rättvis känga. 

Efter att jag snabbresearchat och fått veta att ”Nu vet du!” är inspirerad av en högerextrem podd med det spektakulärt töntiga namnet ”Hem och Härd” känns det förstås inte lika kul längre, men jag bestämmer mig för att lyssna med ett så öppet sinne som möjligt. Kanske, tänker jag, kan det åtminstone bli lite intressant?

En halvtimme senare kommer min kille ut i köket där jag likt en god kvinna befinner mig och undrar varför jag taktfast dunkar huvudet i väggen. Jag förklarar kort vad jag lyssnar på och han har inga följdfrågor. (Han påminner mig däremot om att vi snart ska flytta och att vi kommer få betala för sprickor i väggen om jag fortsätter skalla den).

Högerextremistisk genusteori

Men vi börjar från början. ”Nu vet du!” är alltså en av högerextremistisk genusteori inspirerad podd som drivs av fotbollsspelaren Franz Brorsson och hans kompis Oskar.

Jag har aldrig hört talas om vare sig Franz Brorsson, hans kompis Oskar, eller hans fotbollslag Aris Limassol förut och kan gå in i lyssningen ren från förutfattade meningar om honom som fotbollsspelare och person. 

Ja, förutom den där lilla detaljen med högerextremismen då, men ingen är perfekt.

Två avsnitt har hittills släppts av podden och jag ger mig i kast med det gästfria avsnittet ”50 skillnader mellan män och kvinnor” för att bilda mig en uppfattning om poddpratarna själva. En viss munterhet infinner sig när jag tänker på att Franz och Oskar rakt av knyckt sin ”research” till avsnittet från någon typ av vit makt-tradwife och de därmed ogenerat rider på en kvinnas arbete i sitt korståg mot jämställdhet. 

Det är faktiskt roligt.

Några minuter senare finns inga anledningar kvar att dra på smilbanden. Jag kämpar febrilt för att inte zona ut och tappa fokus, samtidigt som jag försöker hålla reda på vem som är vem av de två skåningarna. 

Det ska visa sig att det spelar mycket liten roll då herrarna Franz och Oskar är rörande överens om exakt allt i hela världen, från det att barn mår bättre av att uppfostras av en pappa och en mamma till att män vill dejta yngre kvinnor och kvinnor vill dejta äldre män. 

Medfödda beteendeskillnader

Allt presenterat på torrt och trevande högläsningsspråk som ”fakta”, med hänvisningar till allsköns studier på människor, apor och övriga däggdjur. Syftet är att motbevisa påståendet att det inte finns några medfödda beteendeskillnader mellan kvinnor och män på gruppnivå – vilket poddherrarna av helt obegripliga anledningar har fått för sig är en vanlig åsikt bland svenska feminister.

Skolan är gjord för flickor får vi veta, eftersom flickor har lätt för att sitta stilla och lära sig medan pojkar vill vara uppe och springa omkring och brottas. 

”Skolan var inget för mig”, säger Oskar, eller var det kanske Franz, och jag hinner inte mer än elakt tänka no shit innan det dåliga samvetet slår till när han berättar att han diagnosticerats med ADHD under skoltiden. 

Diagnosen till trots, och det faktum att medicinering gjorde situationen bättre, så verkar Oskar-Franz övertygad om att pojkdiskriminering var anledningen till hans svåra skoltid. Jag lämnar det därhän men känner mig lite tveksam till att av skolväsendet sanktionerade fight club-raster för pojkar skulle ha en positiv inverkan på manliga elever – eller för den delen på samhället i stort. 

Kvinnlig rädsla avhandlas

Det finns ingen tid att fundera mer på det, för nu ska ämnet kvinnlig rädsla avhandlas i podden. Det är en urminnes gammal sanning att kvinnor som möter ett lejon blir rädda och flyr eftersom de, till skillnad från män, inte har någon vidare chans att besegra lejonet i ett regelrätt slagsmål. 

Det menar i alla fall killarna. Vid insikten att Franz och Oskar nog tror sig vara kapabla att vinna i en fight med ett lejon skrattar jag rakt ut.

När de bara en stund senare kommer till faktapunkten ”Män är mer benägna att överskatta sin förmåga” utan att för en sekund koppla detta till nyss nämnda lejondiskussion, skrattar jag faktiskt så att jag nästan spiller ut mitt kaffe. 

Men sen blir det inte mycket mer skratt. 

David Eberhard som gäst

Jag lyssnar vidare på avsnittet ”Psykiatrikern” med David Eberhard som gäst. Samtalet rör sig i en förutsägbar liten bana från cancel culture till de påstått många kvinnor som ljuger om våldtäkt, offerkoftor och kvinnligt gnäll. Lönediskriminering mot kvinnor är en myt och de löneskillnader man kan se i statistiken kan förklaras av att kvinnor väljer annorlunda på grund av biologi. 

Eberhard knarrar sig fram till samma outhärdligt banala slutsats som så många mansrättsaktivister före och parallellt med honom, och där tar det liksom stopp. Kvinnor är födda att göra dåliga val och därav är ett dåligt utfall för kvinnor också rättvist. Enkelt och bra. 

Mitt tidigare väggskallande till trots, så har jag faktiskt ingen vidare lust att ”rasa” mot den redan hårt kritiserade podden, eller uppmana någon annan att göra det. Det bestående intrycket av den är nämligen framför allt att den är dödligt irrelevant och tråkig. 

Hur gärna Franz och hans kompis än vill provocera med sitt flaggande om att podden inte är för ”lättkränkta” så är det svårt att se hur man skulle orka bry sig nog för att bli kränkt. 

Det slår mig gång på gång under lyssningen att allt det här har jag hört förut. En resa tillbaka till högstadietiden då frågor som jämställdhet skulle diskuteras i utbildande syfte, och testosteronsvajiga manliga klasskamrater gjorde sitt bästa för att testa sina ännu ej helt utvecklade pondusvingar för att trycka dit oss tjejer. 

Vaga källhänvisningar

Vaga källhänvisningar till ”en studie på internet”. Referenser till något naturprogram man sett på tv. Till och med Franz (Oskars?) försök att uttala ordet ”amygdala” – plågsamt uppenbart att han stöter på för första gången i sitt liv – tar mig tillbaka till de där klassrummen och den amatörmässiga nivån på debatterna. Absolut ursäktbart för ungar i den åldern men knappast för vuxna män idag.

Franz och Oskar brasklappar nogsamt om att de naturligtvis inte anser att män är bättre än kvinnor, men orden klingar lika falskt för mig som jag antar att en genomsnittlig våldtäktsanmälan gör för David Eberhard. 

Mellan raderna, också i samband med de ”fakta” som torde anses osmickrande för män som grupp, som mäns ökade våldsbenägenhet, lyser en stolthet över att vara just man. Det går också att skönja en frustration gentemot kvinnor som far illa av manlig destruktivitet. Om de bara kunde sluta gnälla så förbannat, eller helst inte vara sårbara alls? 

Det är poddens mörka basnot och den luktar inte trevligt, trots vissa misslyckade försök till humor och lättsamhet. Franz och Oskar är inte nöjda med samhället eller med sina liv och det är kvinnornas fel. Framförallt feminister och andra kvinnor som kräver lika rättigheter. 

Franz och Oskar blir ynkliga

Franz och Oskar blir just högstadiesmå och lite ynkliga i sina ständiga utrop om att ”världen är så sjuk” och ”det har gått för långt”. Det är inte våldtäkter, partnermord på kvinnor eller massvåldsdåd som är sjuka i världen, utan det att killar som Franz och Oskar känner sig ledsna av saker de till stor del har fantiserat ihop att många kvinnor tycker och tänker.

Uttråkningen gör mig nära nog suicidal men i en bragdguldförtjänt insats närmar jag mig slutet. Men så, någonstans i den bedövande tristessen som upprepningar av frågan om huruvida kvinnor egentligen kan tänka sig att jobba på oljeriggar kan ge, känner jag plötsligt det hända. 

Mitt medfött överempatiska och blödiga kvinnohjärta fylls till slut av något ömt inför de två pojkmännen med begränsat ordförråd som maler, maler och maler. Offerkoftan jag tillskrivits liksom knäpper upp sig själv och jag känner hur den mjukt glider av mina axlar. 

Jag räcker mentalt över den, fortfarande varm och skön av min kroppsvärme, till de två upprörda poddkillarna som så innerligt verkar längta efter den. Jag ger dem den finaste present jag, så här i slutet av lyssningen, kan ge dem – ett rätt:

Ja. Det är synd om er.