KOMMENTAR. Att amerikanska ungdomar inte verkar upptäckt förrän nu att världen är en orättvis plats där samma möjligheter till kändisskap, förmögenhet och skönhet inte ges är egentligen inte särskilt förvånande. Den amerikanska populärdiskursen i allmänhet och den bland ungdomar där i synnerhet är kroniskt underutvecklad när det kommer till politik, framförallt politik som rör strukturella frågor som feminism och klass.

Det jag pratar om är att TikTok i slutet av förra året blev helt till sig kring konceptet “nepo baby”. Plötsligt var mitt flöde fyllt av långa videoessäer och ihopklippta bildkollage i avslöjande anda. Det tycktes inte finnas något slut på upprörda tonåringar som var chockerade över något lika självklart som jordens snurrande runt sin egen axel: att många unga, kända personer har kända föräldrar. Något som är mer förvånande är att debatten om nepo babies, nepotismbarn, verkar ha fått fäste här i Sverige. 

Montelius och Hildéns föräldrar

Att kultursidorna inte kan hålla sig från diskutera sig själva är förvisso inget nytt. Men när jag läser Hanna Fahls text i DN (7/1), vars huvudpoäng verkar vara att Ludvig Köhler, Essy Klingberg, Martina Montelius och Jack Hildén har kända föräldrar, måste jag anstränga mig för att hålla ögonen öppna och inte falla sömnparalyserad av tristess ner över tangentbordet. Hm, jag undrar vad vi ska diskutera härnäst? Att solen lyser? Att himlen är blå? Att vi inte lever i en meritokrati? 

Det känns så fruktansvärt deppigt att vara tillbaka på en nivå där sanningar, som det egentligen inte finns några ursäkter för oss att inte ta för givna, nu verkar behöva återetableras. Vad är det frågan om? Har vi glömt hur privilegier fungerar? Eller vad tror vi de leder till, om inte att göra saker en miljard gånger enklare för den som innehar dem? 

Tursamma omständigheter

För de flestas framgång har aldrig berott på hårt arbete utan på tursamma omständigheter, och även när det handlar om hårt arbete skulle man kunna beskriva det som en tursam omständighet. Förmågan att kunna sätta abstrakta mål och arbeta systematiskt mot dessa, är inte bara materiellt utan också emotionellt någonting man inte nödvändigtvis har kontroll över. 

Eftersom jag inte går gymnasiet ska jag ska inte fastna i en diskussion om huruvida det finns fri vilja, men vi kan väl fundera på om det verkligen borde vara så att hårt arbete är en mer rättvis orsak till framgång än de medfödda privilegier ett nepotismbarn har. 

När man ger plats åt debatten om nepotism finns det anledning att vara försiktig. Framför allt om man vill åt en mer vänsterorienterad förståelse av världen, vilket jag tänker att de flesta som förargas över nepotism vill, eftersom nepotism är en fråga om orättvisa. Det är svårt att slita sig från den kultur man vuxit upp i, många påstår att det inte är möjligt alls. Man hamnar ständigt i märkliga fällor där man på grund av kapitalismens totala omfång glömmer bort att det går att tänka helt annorlunda. 

Frågan om nepotism

Nepotismfrågan borde inte handla om att vilja skapa ett samhälle där alla har samma möjligheter till makt och rikedom. Vi borde försöka rikta diskursen någon annanstans, mot möjligheten att skapa ett samhälle som inte överhuvudtaget bygger på att ett fåtal människor har makt över och mer rikedom än ett mycket större antal andra människor. Spela roll vilka dessa människors föräldrar är. Så länge vi har hierarkier som är utformade på det sätt de är nu, kommer kändisars barn ha det enklare.

Vi är intresserade av kändisar just på grund av att de befinner sig där uppe, för att deras liv skiljer sig så från våra. Och hur mycket kapitalismen än påstår sig värdera en fri och öppen marknad, är en förutsägelse av framtiden en otroligt viktig komponent för alla som verkar på denna “fria” marknad. 

Vill företag planera sin ekonomi?

Det är nästan så man börjar misstänka att företagen i så hög utsträckning som möjligt vill… Planera sin ekonomi?! Ingen är intresserad av att investera i någonting osäkert, och detta gäller i allra högsta grad de branscher som investerar i människors framgång. 

Förutom självklarheten att nepotismbarn har ett högre socialt och ofta även ekonomiskt kapital, vilka är minst sagt hjälpsamma verktyg på vägen till framgång, är de säkrare kort. Jag är iallafall mer intresserad av vad Essy Klingberg har att säga, än vad jag är av någon random vanlis. Precis som jag på samma sätt är mer intresserad av att se Lily Rose-Depp i en film, bara av den enkla anledning att hon är barn till Johnny Depp och Vanessa Paradis. Utan att låta skugga falla på deras respektive begåvning, vet de som anställt Essy Klingberg och Lily Rose-Depp detta. 

Och till den som nu, med viss rätta, påstår att en sådan omvälvande förändring inte är tillräckligt trolig för att den ska vara värd att hoppas på, vill jag säga att det är det inte att föräldrar slutar hjälpa sina barn heller.